Ur en hundnos synvinkel

Enligt fodertillverkarna ska man alltid införa ett nytt foder gradvis genom att bitvis ersätta det gamla fodret med det nya. På så vis ska man underlätta övergången till det nya fodret och minska risken för att hundens mage sparkar bakut åt den främmande sammansättningen – En upprörd mage vill ju ingen ha. Så långt låter ju det här rådet därför både mycket smart och enkelt att följa, så det kan egentligen vara svårt att finna någon som helst anledning till att inte lyssna till det. Undantaget är väl möjligen om man har varit iväg och handlat mat i sista sekund så att det helt enkelt inte finns något kvar av det gamla fodret att blanda ut med, men för våran del är problemet dock något helt annat… Nog för att Lycka inte direkt kan klassas som en kräsen hund, men hon äter sällan sitt foder med någon större entusiasm och när det hamnar något nytt i skålen att hugga in på så är det därför förstås betydligt mer spännande än det gamla. Det här resulterar i att hon omsorgsfullt petar ut varenda liten ny kula från min duktigt gjorda mix. Kvar på botten efter att måltiden i hennes tycke är klar, ligger alltså alla gamla foderkulor. Delvis slemmiga efter att ha varit inne i munnen en sväng men sedan spottats ut när den lurviga insett tungans misstag. Noggrant ratade av en finsmakares på tok för skickliga nos.   Tack och lov så har hon ingen känslig mage, så det går bra ändå. Frågan är bara varför jag ens försöker.

Written by: Natalie R At: 16.22