En dag på klubben

Orden tycks inte riktigt vilja komma ur mig idag och säkert går det till viss del att skylla på att jag var uppe i ottan i morse eftersom jag har en känsla av att det bör ha börjat ta ut sin rätt vid det här laget. Tidiga morgnar har aldrig varit min starka sida, det trots att jag har väldigt lätt för att lyda väckarklockans signal, och lite extra kämpiga är de ju förstås på helger då det är något mer legitimt att sova. Just den biten tar ju dock sällan brukshundklubbarna någon hänsyn till och vill man vara med när det är tävling, så är det inte mycket annat som gäller än att vakna tidigt. Oavsett om man så bara är på plats för att agera hejarklack. Det sistnämnda var ju min tanke med dagen eftersom Jessica med Olivia skulle tävla och jag fick därför snabbt bekanta mig med hur pass kallt det är på morgnarna nu för tiden. Fleecetröjan under jackan gjorde knappt sitt och att jag hade valt ett par extra tjocka strumpor var mycket svårt att tro när fossingarna stod begravna i frost och sakteliga domnade bort. En lurvig hund hade inte varit helt dumt att placera på fötterna med andra ord men Lycka fick faktiskt stanna hemma idag eftersom jag tyckte att det verkade onödigt att bidra till ytterligare en hund intill planen. Lilla lurv har ju dessutom den förmågan att tröttna efter ett tag och vilja få fart på mattes döfläsk, i varje fall i lägen då det kan vankas träning, och det var inget jag hade ork att tampas med idag. Eller knappt någonsin för den delen. Hur som helst så blev det en riktig trevlig dag i höstsolen, som faktiskt gav med sig tillsist och skänkte lite värme till och med, och precis som tidigare så blev jag hemskt sugen på att själv komma ut och tävla. Mina nerver lugnas nämligen något av att kika på tävlingar så här kravlöst och dessutom så lär man sig väldigt mycket av att se andra ekipage och betrakta hur tävlingarna går till på olika klubbar. Enda nackdelen är väl dock att jag finner platsliggningen läskigare för varje gång som jag ser en klass 1 tävling och upptäcker hur det kan gå till i allra värsta fall – Som idag då en schäfer fick fnatt i ena gruppen och for runt till varenda kotte, samt tryckte till ett par, innan den stackars matten fick fatt på hunden. En annan klarade inte pressen med tandvisningen och fick istället för att tävla, lämna planen med hot om rapporteringskod A.   Det är väl lite så det är, att allt kan hända på en tävling och det visade också lilla Olivia idag när hon inte alls hade lust att tända den där gnistan som hon brukar ha på träningarna. Fika i klubbstugan blev det i alla fall samt massor av allmänt hundsnack, så trots den tidiga morgonen som blev och de halvt förfrusna tårna så får jag lov att säga – Tack för en jättetrevlig dag tjejer! Det gör vi om snart igen!

Written by: Natalie R At: 01.40

Valpen

Värmen har kommit med råge nu och igår spenderade jag och Lycka första riktiga sommardagen på Nacka BK där vi kikade på när Åsa med aussien Vazi och Sofia med kelpien Elsa tävlade i lydnadsklass ett. Det var ganska många  anmälda till tävlingen och ekipagen var därför uppdelade i två olika grupper som gick parallellt på planerna intill varandra. Många hundar var dock påverkade av värmen (en liten söt pinsher beslutade sig till exempel för att bre ut sig på sidan och sola under platsliggningen) och det var nog ytterst få som presterade som de brukar göra i vanliga fall skulle jag gissa. En tuff dag för lydnad helt enkelt. Själv så hade jag dock en väldigt bra dag. Lycka fick i samma veva både miljöträning, passivitetsträning samt möjlighet att öka på toleransen för värmen och jag fick både terapi för tävlingsnerverna samt notera vilka svårigheter som kan dyka upp på tävling. En tanke jag har är nämligen att skriva ned allt sådant på en lista och träna på det under kontrollerade former, för att på så vis minska risken för att hunden hamnar i ett läge den missförstår när det väl gäller eller att man själv kommer ur fokus. Jag inbillar mig att jag skulle känna mig mycker mer lugn om jag skulle anmäla mig till en tävling och känna att jag är väl förberedd vad som än händer. Sen att det är omöjligt att förutspå allt och att saker kan gå fel ändå är ju en annan femma, men det finns ju i alla fall ingen anledning till att inte minska den risken.   Roligaste under dagen måste för övrigt ha varit när jag stod strax intill planen och kikade på ett ekipage när Lycka plötsligt tröttnade på att bara titta på och fick ett busryck som antagligen går att sammanfatta rätt bra med att hon grävde i marken, kastade sig hit och dit i kopplet och tjöt gällt – allt inom loppet av ett par sekunder (därav anledningen till att passivitetsträning är en rätt bra sak för damen). Självklart är det inte helt schysst att stå så pass nära med en hund som har exploderat på det viset, och Lycka är inte helt lätt att lugna ned när hon väl har försatt sig i det läget, så jag var precis på väg att gå undan när en tjej intill hinner säga "Kan du kanske gå iväg en liten bit med valpen? Hon är ju så glad och söt men det stör de inne på plan" samtidigt som hon la huvudet på sned och log sådär som man gör när man ser en hundvalp. Behöver jag ens lägga till att jag avstod från att rätta henne angående Lyckas ålder?

Written by: Natalie R At: 13.45

Centralt och bra?

Bilder från Bergerträffen den 24:e maj.
Det har börjat talats om att få igång min gamla träningsgrupp igen. Inte helt och fullt samma som jag var med i förr visserligen, utan med en del människor och hundar som är nya för min del också. Det känns inspirerande och jag känner verkligen att jag är så himla sugen på att komma igång med lydnadsträningen ordentligt igen. På senaste tiden har det trots allt i huvudsak blivit träning utan några direkta mål och även om det är ett kul tidsfördriv så ger det inte i närheten av lika mycket i längden. Det blir inte samma utmaning när man har möjlighet att hoppa över allt som är tråkigt eller det minsta motigt. Efter att jag har insett att den bästa terapi jag kan utsätta mina tävlingsnerver för är att åka runt och titta på när andra tävlar, så ska jag nog också försöka att ta mig tiden till att göra det en del under sommaren. Förhoppningsvis kan det kanske till och med resultera i att jag vågar mig på någon start till sist – Det återstår att se. Att ta sig till de olika brukshundklubbarna är ju i alla fall inget problem skulle man kunna säga, om man nu väl sväljer och accepterar det faktum att det tar lite tid. För skojs skull så satt jag och kollade upp hur lång tid det tar för mig att åka kommunalt här från Västerhaninge till de olika klubbarna och via SL’s sökning kom jag fram till följande resetider, som ju är komiskt lika varandra:
Nynäshamn BK               Järfälla BK               Nacka BK               Stockholm Södra BK               Kista BK               Botkyrka BK               Solna/Sundbyberg BK               Vällingby BK               Värmdö BK               Tyresö BK               Lidingö BK               Mälarö BK               Danderyd/Täby BK               Waxholms BK               Österåkers BK	1 timma och 10 minuter 1 timma och 15 minuter 1 timma och 15 minuter 1 timma och 20 minuter 1 timma och 20 minuter 1 timma och 20 minuter 1 timma och 25 minuter 1 timma och 30 minuter 1 timma och 30 minuter 1 timma och 30 minuter 1 timma och 30 minuter 1 timma och 35 minuter 1 timma och 35 minuter 1 timma och 50 minuter 1 timma och 50 minuter
Allra snabbast tar jag mig till Haninge BK (ca 50 minuter), och då får jag promenera eftersom det inte finns några kommunala resvägar dit. Stockholm Södra BK tar det visserligen så lite som 45 minuter att ta sig till ibland, men då handlar det också om att pricka in någon enstaka sällsynt avgång. För övrigt är det i princip sak samma vart jag än åker – Tid tar det. Är det kanske det man syftar på när man säger att man bor centralt?
Written by: Natalie R At: 17.33

Solskensdag

Idag har jag varit iväg med ett stycke naken berner på rasträff i solskenet, och därmed tvingats inse att Lycka för tillfället ser ut som allt annat än en berner sennenhund. Bortsett från att hon redan i normala fall är en väldigt liten och nätt tik så ser hon nämligen om möjligt ännu tokigare ut just nu när hon saknar päls, och min enda tröst var väl därför att hon i varje fall inte var helt ensam om den saken. Det där med att kastrerade tikar ska få mer lurv tycks hon dock ha missat totalt och det märks om inte annat i hörnen här hemma där det ligger tydliga spår av hennes forna jag. De klassiska dammråttorna tycks i det närmaste ha börjat mutera till någon form av underart till bamburåttan på sistone… För övrigt så var det lydnad som stod på schemat på träffen och med tanke på att det var evigheter sedan som vi tränade i grupp med andra så tycker jag att det gick kanon. Både platsliggning och apport med en annan vovves apportbock fungerade i det närmaste prickfritt, liksom att jobba på med störningar runt omkring. Bara en sådan sak som att hon helt och hållet ignorerade mängderna med harpluttar och rådjursbajs på gräsplanen känns faktiskt värt att glädjas åt med tanke på gårdagens klagan om hennes förmåga att finna snusk att käka från marken. Bra där!   Note to self: Heldag ute i solskenet innebär inte enbart att man bör ha vatten med sig till jycken, utan även att det kan vara vettigt att ta med något drickbart till sig själv. Undantag resulterar gärna i en envis huvudvärk som  håller i sig hela lördagskvällen och försvårar allt vad tankeverksamhet heter. Att detta i de allra flesta fall brukar gå att reparera i efterhand genom att man fyller på vätskereserven med kranvatten, inser man vanligen alldeles för sent. Ofta drygt sex timmar och ett glas rött vin efteråt eller mer.

Written by: Natalie R At: 23.24

Balanserat

Jag insåg just att jag helt glömt bort att uppdatera hur våran träning med den upp och nedvända kastrullen har gått, och så kan vi förstås inte ha det. Saken är dock den att Lycka faktiskt lärde sig att stå på kastrullen redan dagen därpå jag skrev det här inlägget och eftersom jag hade tänkt att fixa ett bildbevis innan jag skrev något nytt så har det fått vara tyst. Sen dess har vi dock kommit lite längre som synes och nu används kastrullen egentligen allra främst för lite mer avancerad balansträning med färre tassar och fler rörelser inblandade – Äger man ingen pilatesboll så får man ju nämligen ta till andra alternativ istället. Hur som helst, tricket i sig är inte vidare avancerat (särskilt inte med så pass stor kastrull som jag har använt hittills) men med shaping så tog det i alla fall ett par pass att få till. Saga har jag dock gett upp lite smått med för stunden eftersom hon plötsligt inte kunde stå på kastrullen utan att halka av. Problemet låg med andra ord inte i att hon inte förstod vad som skulle göras, för det har hon helt lyckats klura ut, men hon tycks ha lagt balansen på hyllan för stunden och då verkar det inte helt vettigt att överanstränga henne. Kanske är det de gamla lederna som ställer till det.   För den som vill lära sin hund att stå på en kastrull eller liknande så hann jag för övrigt komma fram till ett par punkter som gav stora resultat i vår träning och underlättade för att få båda hundarna att förstå vad det hela handlade om. Om det är något som kan inspirera eller hjälpa någon annan som vill lära sin hund samma sak så är det förstås bara trevligt så jag väljer att skriva ned dessa noteringar här. Om inte annat så är det sådant som jag behöver banka in i minnet eftersom det är tankegångar som bör vara rena självklarheter vid det här laget… * Börja träningen på en stor kastrull eller låda. Exakt hur stor får du förstås välja beroende på hundens storlek och hur stor utmaning du vill ha under själva inlärningen, men ta inte mindre än att du senare kan minska storleken när hunden väl vet vad det hela går ut på. * Använder du en kastrull kan det underlätta träningen att tejpa fast något i botten på den som ger hunden bättre grepp. Själv har jag användt en billig musmatta från IKEA men det fungerar säkert lika bra med en bit kartong eller dylikt. * Tänk på belöningsplaceringen. När du börjat träningen och vill få hunden att fokusera sina erbjudna beteenden till kastrullen så kan det hjälpa att lägga godisen mitt på den istället för att ge direkt ur din hand. På så vis förknippas själva kastrullen med godiset och blir därmed mer relevant för hunden. * När hunden väl har förstått att den ska kliva upp på kastrullen med båda framtassarna och du ska övergå till att fokusera på bakbensrörelser så kan du börja ge godisen till hunden så att den inte behöver kliva av kastrullen för att ta det. Kliver hunden ändå av vid klicket så kan du locka upp den på kastrullen med godisen och inte låta den få sin belöning i munnen förrens den står där igen. På så vis så står hunden redo för vidare träning direkt efter den har fått sin belöning. * Ge gärna godiset ur en låg vinkel just när du försöker lära hunden att kliva upp på kastrullen med baktassarna. På så vis får du hunden att lägga sin vikt framåt, på samma vis som den måste göra när den kliver upp på kastrullen, istället för att få fokus rakt uppåt. * Upplever du att hunden tenderar att endast erbjuda beteenden med framtassarna och/eller munnen, så kan det vara läge att träna andra moment som kräver bakbensrörelser just innan du ger dig på ett pass med kastrullen. Dit hör ting som att backa, lyfta på baktassar eller klossträning. Är problemet istället att hunden tenderar att kliva av med framtassarna vid något tillfälle så kan ett pass med doggie-zen (läs under kvalitetssäkring) vara lösningen.   PS. Som synes på bilden så har Lycka inte helt fått tillbaks sin päls på magen efter kastreringen. Därav den lite extra markerade midjan och märkliga tofsen.

Written by: Natalie R At: 02.12

Går och går och…

Ibland händer det att jag retar mig på småsaker som i grunden är ganska så obetydliga. Det är säkert inget märkligt i sig och oftast brukar jag tänka att det antagligen bara räcker med att konstatera för sig själv att det egentligen inte är något att bry sig om, för att på så vis få det icke existerande problemet att försvinna av sig självt, men av någon märklig anledning tenderar det bara att göra allt så mycket värre. Nästa gång jag kommer på mig själv med att gå igång på den där obetydliga saken så är det nämligen inte bara fenomenet i sig som stör mig – Utan även det faktum att jag fortsätter att reta mig på det, fast jag hade kommit fram till att strunta i det. Problem på hög nivå.   Ett ganska så ypperligt exempel på det här är Sagas rastlöshet inför en promenad. Där är det nämligen alltid samma sak, och även om det egentligen inte gör så mycket så har det på sikt utvecklats till ett problem. En typisk promenad inleds nämligen med att långöra rusar ut i hallen när hon inser att det är dags att gå ut. Hon viftar på svansen så rumpan svänger med och traskar runt några varv runt en, under tiden som man själv försöker fiska fram sina skor bland alla tassar, innan hon fortsätter iväg in i något annat rum och börjar pyssla med annat. Plötsligt så ska hon söka efter eventuellt bortglömda foderkulor från frukosten, dricka vatten eller se så favoritbollen verkligen ligger där den ska. När man sedan väl står påklädd så är den kortbenta tanten med andra ord som bortblåst och behagar inte heller att dyka upp igen när man ropar eftersom hon är hemskt upptagen med sitt. På tredje "Saaaagaaa! Men kom nu då!" så lunkar hon i alla fall slutligen ut och sticker vant in huvudet i kopplet så att promenaden äntligen kan påbörjas. Så som jag tolkar det så handlar det här somsagt om myror i brallan (om än något sega sådana) och eftersom jag inte längre orkar försöka övertala mig själv om att det inte är något problem, så får vi gå på en enklare lösning. Det nya konceptet som håller på att införas just nu är därför att Saga ska parkera sig vid ytterdörren inför varje promenad och sitta stilla där under tiden som husse och jag klär på oss. Lycka ligger förstås brevid under tiden, men det är inget som man behöver in och peta i eftersom hon har lyckats lära sig den biten själv.   Än så länge har det väl visat sig vara lättare sagt än gjort men jag har hur som helst mycket stora förhoppningar på det här. Det ska nog gå att få ro i en basset och stingslig matte med!

Written by: Natalie R At: 02.11

Butterflies

Att måla fjärilar må vara ett något udda tidsfördriv när snön vräker ned utanför fönstret, och har gjort så non-stop sedan säkert ett dygn tillbaks – men det gäller ju som bekant att hålla humöret uppe trots att våren lyser med sin frånvaro. Om inte annat så blir väl förhoppningsvis Nattis glad av mitt pyssel i alla fall eftersom det var hon som beställde bilden ovan till en blivande tatuering.   Utöver knåpande på ritplattan så har jag också hunnit med ett par pass med hundarna och kastrullen idag, vilket faktiskt går framåt sedan jag bytte teknik. Efter viss analys så insåg jag nämligen att det förstås skulle göra träningen betydligt mer effektiv om jag såg till att tänka på belöningsplacering och att träna lite andra simplare övningar innan där bakbenen är i fokus. Av den anledningen så har båda trefärgade nu lärt sig grundfärdigheten "klossen" (Bättre sent än aldrig som det ju heter), vilket gick ruskigt snabbt att få till. Efter ett pass med det var det med andra ord en himla massa bakbensrörelser som blev serverat istället för annat tjafs. Härligt! Däremot är det nog ett litet tag kvar tills Lycka kommer börja kliva upp på kastrullen, men med tanke på att hon i alla fall klev upp med ena baktassen en tre-fyra gånger mot slutet av sista passet så är det nog på gång. Inser hon sedan väl att hon faktiskt kan stå på kastrullen med alla fyra, för det ser hon nog som ren galenskap och omöjlighet just nu, så lär resten gå i en rasande fart. Kanske kan det även hjälpa att börja köra in lådan vid sidan av nu också – Vilket ju inte längre känns som någon omöjlighet nu när jag fick sådana framgångar efter att ha placerat lite klossträning strategiskt just före passen. Bakbensrörelser it is. Det är lite eufori det där. Att hitta lösningen på ett problem och plötsligt inse hur enkelt allt blev när man väl tänkte rätt. Som ett klick.

Written by: Natalie R At: 03.54

Envis som vintern

Nyss inkommen från sista promenaden så har jag just kunnat konstatera att naturen demonstrerar "våga vägra vår" för tillfället – I varje fall om man ska tro det lager med nysnö som vi har fått under kvällen. Visserligen består det mestadels av slask och ser långt ifrån ut så som på bilden ovan, men med lite nöd och näppe tror jag säkert att man kan få ihop till en snögubbe om man bara lägger manken till. En ishacka lär väl kanske dock behövas för att komma igenom lagret med gammal snö som har tinat och fryst på om vartannat sedan ett par veckor tillbaks. Det är halt ute just nu. För övrigt så har jag tränat lite med hundarna ikväll, inspirerad av Elin med cirkusälgen, men jag kan väl knappast påstå att det blev några större framgångar. Saga klev väl visserligen upp med alla fyra på den upp och nedvända kastrullen (storlek stor, för man börjar väl förstås snällt antar jag?) vid något tillfälle med det var också endast för att jag gav upp och lockade upp henne för att se om det ens var fysiskt möjligt för en hund i modell med en limpa att balansera på en så pass liten yta. Det var det, men det fann jag faktiskt inte allt för förvånande heller eftersom hon har visat prov på ypperligt balanssinne ute i skogen många gånger tidigare. Hussen behövde dock övertygas för att kunna medge att mitt uppdrag kanske ändå inte var helt intelligensbefriat. Vad det rör Lyckas insats så är den knappt värd att nämnas vid namn. Att stå med båda framtassarna på en kastrull kan jag väl nämligen inte påstå är mycket till konst och mer än så ville hon inte heller göra – Kanske allra främst eftersom hon inte helt ville övertygas om att kastrullen faktiskt var betydligt stadigare att stå på än den tomma målarfärgsburken som jag inledde träningen med. Ett stycke ivrig berner och en plasthink gick liksom inte riktigt ihop visade det sig.   Hur som helst så ska jag nog ta nya tag imorgon och se om saker och ting kanske går lite bättre då. Nu när båda hundarna går att träna med endast hundfoder som belöning så vore det väl trots allt dumt att inte göra det till en vana att servera frukost och/eller middag i en portion med klickerträning. Något gott förde visst kastreringen med sig.

Written by: Natalie R At: 02.40

Filmtajm!

Ni får ursäkta röran som man brukar säga. De nya golvmattorna som syns till höger på filmen väntar på att läggas och tapetsering är på G… För er som inte har hängt med tidigare så håller jag alltså på och lära Lycka att bolla med sig själv. Målet är att lyckas shejpa fram uppåtriktade kast som hon sedan även ska ta emot igen. På filmen är därför vårat 6:e träningstillfälle och tyvärr var hon väl inte riktigt lika tokigt hyper här som hon var under det förra passet, men det kan väl antagligen bero på att jag väckte henne tidigt enbart för att kunna filma det här när solen ännu låg på rätt. Hur som helst så är det kul att se på – I alla fall om du frågar mig.   (Föredrar du film på vimeo.com? Kika HÄR)

Written by: Natalie R At: 15.29

And up we go

Jag behöver verkligen snarast möjligt hitta sladden som man för över bilder med från min gamla kamera (som har videofunktion), köpa mig ett gäng batterier samt önska mig en hel del sol för är det något som behöver bli dokumenterat så är det hur otroligt söt min Lycka är när vi tränar på det senaste tricket – Att bolla. Saken är nämligen den att vi har kommit så långt nu att Lycka faktiskt kan kasta upp bollen i luften, ibland så högt att den slår i taket, och hennes teknik måste vara något av det gulligase som man kan finna på denna jord. Bokstavligen studsandes med frambenen skuttar hon gång på gång och kastar med huvudet som om hon vore totalt tokig, samtidigt som hon i all denna iver försöker få sitt kast att hamna rätt. Det är inte lätt för henne, men det blir bättre och bättre för varje gång och det är ingen tvivel om att hon verkligen försöker att få till det bra. Råkar ett kast bli dåligt så reflekterar hon exempelvis inte ens en sekund över att jag inte klickar för det utan istället kastar hon sig genast blixtsnabbt efter bollen för att göra om det på nytt. Ambitiöst som bara den.   Faktiskt är det så sött att skulle vi så inte komma ett enda steg längre än där vi är just nu, så vore jag ändå nöjd. Sen beror det visserligen till stor del på att jag starkt tvivlade på att jag i överhuvudtaget skulle lyckas lära henne att kunna kasta bollen, men den biten är alltså fixad nu. Min duktiga, duktiga Lycka.

Written by: Natalie R At: 00.35

Ett bollpass

Lycka tycker att det är hemskt tråkigt när både husse och matte ligger halvt däckade hemma (jodå, förkylningen gick till attack mot mig med) istället för att ägna den lediga tiden till att promenera runt och njuta av det vackra höstvädret. Nu är hon visserligen snäll och sköter sig ändå, men det är inte allt för svårt att se på henne att hon väntar på bättre tider. Mer kul att sysselsätta sig med. Av den anledningen så samlade jag lite krafter till att ta ett pass nu under kvällen med klickern och mjukisbollen som jag hoppas på att lära henne att bolla med, och det går faktiskt framåt. Hussens tips om att klicka för varje gång hon spottar ut bollen verkar kunna fungera och därför har jag redan börjat med att inte belöna de gånger då hon väljer att släppa bollen mot golvet. Det i kombination med den tidigare förstärkningen av de rätta knycken på huvudet, gör att poletten verkligen ligger och balanserar på kanten av hennes medvetande just nu. Något pass till och den bör kunna trilla ned om jag har tur.   För övrigt hade jag inget roligt godis hemma att belöna med så det fick bli rester från gårdagens middag - Nämligen ris. Den lurviga klagade i och för sig inte på det men särskilt praktiskt kan jag väl inte påstå att det var och vid träningspassets slut såg därför köksgolvet ut som marken utanför en kyrka där en vigsel just har ägt rum. Efter ett tag var jag dessutom så trött och kladdig om händerna att jag såg min chans till att ge det relativt långa passet ett väldigt trevligt slut när damen av en slump fick till ett perfekt kast, som hon dessutom av ren reflex tog emot igen precis så som jag har tänkt mig att det ska se ut. Jackpott med andra ord och hela lådan från kinarestaurangen intill med lite ris kvar i botten åkte genast ned på golvet där Lycka överlyckligt kastade sig över den med ivrig tunga. Ett lyckat pass med andra ord, både för mig och den trefärgade – Så snart kan jag kanske till och med bjuda på film.

Written by: Natalie R At: 23.55

Backa i en trappa

Eftersom det eventuellt kan finnas fler än Matilda som är nyfikna på hur man kan lära sin hund att backa upp för en trappa så tänkte jag dela med mig av hur jag gick tillväga här istället för privat. Ni får dock ha översyn med att det var över ett år sedan som vi tränade in detta, så mina erfarenheter från inlärningen är med andra ord inte helt färska vid det här laget.     För våran del var det här faktiskt ett otroligt enkelt trick som inte krävde många pass för att få till, men då hade Lycka förstås redan tränat på att backa lite tidigare i andra situationer utöver det faktum att hon redan hade skapligt god kroppskontroll i överlag vilket ju är en stor fördel. Det jag fick börja med var därför att få henne att sitta/stå framför mig, med ryggen mot trappan – Vilket ju är en position som många hundar redan kan vara bekanta med genom tidigare träning, men för Lycka som i princip bara och enbart har min vänstersida som utgångsläge så fanns det inte där naturligt. När jag väl kunde få henne att inta rätt position vid trappan med en enkel handrörelse så började jag sedan med att försiktigt ta ett steg mot henne, för att sedan vara blixtsnabb med att klicka och belöna minsta rörelse bakåt. Anledningen till att jag valde att hjälpa henne här genom att själv röra mig framåt, istället för att stå stilla redan från början, var för att jag inte hade något backa-kommando att använda mig av. Inte heller var hon så van med att backa att det var ett beteende som hon skulle kunna erbjuda frivilligt, vilket ju annars kan vara en väg att gå om man föredrar det. Genom att belöna varje liten rörelse bakåt så förstod Lycka snabbt vad jag önskade av henne och här var det sedan bara att gå över till att klicka när hon tog ett steg bakåt med någon baktass. Allt eftersom beteendet blev mer befäst så krävde jag sedan fler och fler steg innan belöning, samtidigt som jag arbetade bort min egen rörelse för att få ett färdigt resultat där Lycka kan backa frivilligt utan att jag "startar" henne genom att själv röra mig mot henne. Situationen i sig räcker som kommando för min del. Genom att belöna hos mig, istället för att slänga godiset till eller bakom henne, så fick jag för övrigt ett bättre flyt i repetitionerna eftersom hon då hela tiden håller sig i trappan redo för att backa på nytt.    Anledningen till att jag överhuvudtaget fick för mig att lära Lycka att backa upp för en trappa är förresten för att jag hade varit på en föreläsning med friskvårdskonsulenten Louise Tjärnquist där hon la stor vikt vid att berätta om alla fördelar med en hund som har god kroppskontroll. Hon tog då upp en del tips på ting som man kunde träna hemma med sin hund och att backa upp för en trappa var ett av dessa. Egentligen var väl detta mest tänkt som en avancering till att backa upp för en uppförsbacke, runt en eller i slalom - Men jag slog på stort och tog det svåra först istället och det gick ju lika bra det med.

Written by: Natalie R At: 00.13

På begäran

Written by: Natalie R At: 00.55

Smart husse

Tänka sig. Jag bollade (vilket för övrigt är ett komiskt passande ord i sammanhanget) problemet som jag nämnde i föregående inlägg med hussen i huset nu på sista promenaden och han kom då med en alldeles lysande idé. Istället för att shejpa fram det önskade beteendet med utgång från kastet/knycken med huvudet, så kan man ju nämligen börja med själva släppandet. Helt enkelt belöna att hon plockar upp bollen och sedan släpper den igen, för att på så vis forma fram detta till ett uppåtriktat kast.    Nu när han säger det så tror jag att det mycket smartare faktiskt. Han är ju inte dum den där hussen.

Written by: Natalie R At: 00.34

Blivande bollkalle?

Här om dagen påbörjade jag faktiskt något så underligt som operation "lära Lycka att bolla". Om det är möjligt vet jag inte ännu men min tanke är i alla fall att lära den trefärgade lurviga att greppa tag om en mjukisboll, slänga upp den i luften och sedan ta emot den igen i en lyra innan hon upprepar det hela så att det på så vis skulle se ut som om hon bollade med sig själv. En utmaning som heter duga. För stunden är min plan att dela upp det här momentet i två delar – kastandet och själva mottagandet. Just nu håller vi därför på och arbetar med den första biten och än så länge har jag lyckats att shejpa fram ett knyck med huvudet uppåt som bör kunna fungera som ett kast. Det svåra här kommer dock att bli nästa steg där hon också måste släppa bollen i rätt skede för att få upp den i luften precis ovanför sig. Så som det är just nu håller hon nämligen ett stenhårt grepp om den lilla tygbollen, och underligt vore det kanske annars med tanke på att jag alltid tidigare har belönat henne för att hålla ordentligt om saker och ting. Lyckas vi komma förbi den här klurigheten så blir nästa del att lära henne att ta emot tygbollen på kommando. Just det förväntar jag mig knappast kommer att bli några större svårigheter men om det sedan kommer att gå att flika in kommandot just efter att hon har kastat, för att på så vis koppla ihop de två delarna, återstår att se. Fungerar det som jag har tänkt mig så är det däremot i princip färdigt där. Hjälpkommandot ska bort och bollandet ska upprepas ett par gånger innan belöningen kommer. That’s it.   Önska oss lycka till!

Written by: Natalie R At: 23.34