Möblerat om lite

På tal om sovvanor så har vi möblerat om lite här hemma. Sedan en lång tid tillbaks så har Saga nämligen haft sin hundbädd placerad i ett hörn av vårat sovrum, men allt sedan vi snickrade till trappan så har den på något vis fallit i glömska. Tidigare så hände det ju trots allt ganska ofta att en trött långöra låg och sov där dagtid, eller i ytterst sällsynta fall även på natten – Men vad är en liten säng i förhållande till en stor och bäddad när båda är precis lika enkla att lägga sig i? Tydligen ingenting. Med andra ord så ekade hundbädden nu helt tom där den stod och här om dagen när tant långöra körde sitt vanliga "tassa runt i väntan på middagen"-race så fick jag plötsligt syn på den ultimata platsen att ställa hennes bädd på. Det är precis vid ett element, på en av få platser av lägenheten där det inte drar kallt nu på vintern och där man dessutom har världens bästa vy. Från en hunds synvinkel vill säga. Här behöver den matglada nämligen bara lyfta på huvudet för att kunna hålla koll på alla ställen där ätbara ting florerar: Köket, matplatsen och vardagsrummet. Som en bonus ser man ju dessutom hallen, även fast just det råkar ha ganska så låg prio för en basset-tant.   Två dagar har alltså bädden stått på sin nya plats och nu ligger Saga i den minst lika mycket som förr igen. Mer skulle jag till och med vilja påstå. Som bonus har jag fått en hund som inte tassar omkring i väntan på sin mat, och istället ligger lugnt och väntar (i alla fall mestadels…) på sin plats i form av en söt kringla eller marsipangris. Inte hoppar hon upp varje gång jag reser på mig heller så att jag tvingas smyga fram när jag ska ge kaffekoppen en påtår – Hon vågar nämligen att ta chansen att ligga kvar nu mer eftersom hon garanterat inte kan missa om något viktigt händer. Enda nackdelen i Sagas tycke är väl därför detaljen med att hon allt som oftast måste dela platsen med kissen för är det någon som är minst lika nöjd över den nya möbleringen, bruket av bädden och en sovande basset – Så är det husets lilla. I hennes värld är den ultimata sovplatsen nämligen att få vara fyllningen i mitten på kringlan. Mys.

Written by: Natalie R At: 00.34

Idag för tre år sedan

Tänk, när den här bilden togs för tre år sedan så tyckte jag ändå att Saga var rätt gammal. Hon benämndes som tant långöra redan då. Sju år gammal. Jag antar att det är det som menas med att allt är relativt.

Written by: Natalie R At: 19.59

Snickrat

Det blir visst mycket pyssel här i bloggen nu, men det blir väl förstås lätt så när jag nästan har saker liggandes på lager att visa er så här efter vårat uppehåll. Just den här skapelsen tog vi i och för sig fram så sent som igår efter en tids funderingar kring hur vi skulle lösa det faktum att Saga börjar bli gammal och inte fullt så smidig som förr. Även om hon leker, hoppar och busar som en unghund  när hon har lust (vanligtvis flera gånger om dagen…) så är det trots allt så att åldern gör det svårare att klara av vissa saker lika enkelt som förr. Att komma upp i en säng som är 50 centimeter hög har till exempel visat sig vara lite kämpigt till och från, om hon nu inte tar sats vill säga – Och det säger ju sig självt att man inte springer in i sängen när klockan är mitt i natten. Nu hade väl det här problemet egentligen varit väldigt simpelt att lösa om vi bara hade beslutat oss för att Saga fick sova i sin egen säng på golvet hädanefter, den är nämligen fullt brukbar och riktigt mysig, men säg den matte som har hjärta att ta ifrån sin gamling glädjen med att sova i sängen på ålderns höst. Istället valde vi alltså att snickra ihop en enkel pall som gör att långöra helt sonika kan klättra upp i sängen och kila sig in mellan mig och hussen, där hon på eget bevåg har beslutat sig för att en av kuddarna är hennes. Eller klättra ned för den delen när hon vaknar och inser att hon har snarkat munnen torr.   Jag tänker inte påstå att handikappstrappan är en vidare vacker inredningsdetalj, men Saga har verkligen tagit emot den med öppna armar som om det vore något som hon har väntat på i hela sitt liv. För det så tycker jag också om den. Fast vad jag säger om den saken när jag väl har lyckats att sparka sönder tån mot den i mörkret, återstår ju dock fortfarande att se…

Written by: Natalie R At: 20.12

Påpälsad pipis

Möss blir sällan särskilt långlivade i det här hemmet. Då talar jag förstås inte om riktiga sådana, det har vi som tur var inte, utan om uppstoppade varianter för katter. Det är dock inte Tissla som brukar ta död på dem (i ärlighetens namn tycker hon att de är rätt trista) utan Saga som tycker att de är hemskt goda att snutta på. I bästa fall hittar man med andra ord en liten skrumpen pälsboll på golvet någonstans. Dyngsur av hundslem. I värsta fall hittar man bara kroppen av plast – i det närmaste perfekt flådd av en nöjd långöra. Pälsar är med andra ord mycket populärt enligt Saga, vilket antagligen bottnar i jakthundsgenerna hon bör ha gömda någonstans. Lycka är i alla fall inte i närheten av lika intresserad av sådant, även om hon också tycker att det är lite kul förstås, men i tant långöras ögon är det alldeles ljuvligt. Det är inte ens säkert att hon vill byta en bit päls mot en godbit, vilket också genast skvallrar om hur pass bra belöning en liten råtta kan vara. Är den dessutom närmare tjugo centimeter stor med pip så är lyckan gjord. Himmelriket för en basset-tant. Just denna variant hittade jag för övrigt idag i form av en nyckelring och jag kunde förstås inte låta bli att köpa med mig den hem. Efter lite modifiering så var ringen dessutom snabbt bortplockad och sedan var det bara att sätta den i tjänst. Visserligen for svansen av illa kvickt men mycket mer hade jag väl inte räknat med. Annars så höll den faktiskt träningspasset igenom utan några större problem och det faktum att den pep gjorde den förstås om möjligt ännu mer intressant i Sagas ögon. Inte ens favoritbollen, som annars sätts före precis alla existerande leksaker, klarade av den konkurrensen.   Tyvärr får man väl dock klassa den här typen av leksak som en förbrukningsvara men eftersom jag har möjlighet att köpa tolv stycken för strax under hundralappen så ska jag nog ändå överväga om det inte kan vara värt att köpa hem ett litet lager. Det är det nästan värt bara för att se Sagas lyriska blick. Dessutom är det kanske rätt billigt om man tänker på att det säkert kan råda bot på hennes dåliga hörsel…

Written by: Natalie R At: 23.22

Komplement

Gammal och grå – men glad ändå kanske är vad jag borde ha skrivit i gårdagens rubrik istället. När jag läser inlägget så här i efterhand, med något mer vakna ögon, så inser jag ju nämligen att det blev en smula onyanserat eftersom jag i överlag tenderar att vara lite dålig på att skriva om Saga här i bloggen. Av den anledningen kan man kanske också få intrycket av att hon är gaggig som få. Så är alltså inte fallet.  Visserligen så var förstås allt jag skrev alldeles sant men vad som också hör till saken är att Saga i stort sett är lika pigg och glad idag som hon var för nio år sedan. Hon sover en hel del och har kanske inte samma ork som förr när hon kunde springa non-stop i flera mil tillsammans med både huskys och greyhounds, men när hon är vaken så är det med råge. Hon busar fortfarande med sin favoritboll minst en gång om dagen (Och idag hörde jag henne yttra grova svordomar i form av både morr och skall när den fulingen hade rymt in under sängen mitt under ett pågående tokrejs, så att jag tvingades lägga mig på mage bland hundhåret och fiska ut den gamla runda för att få tanten nöjd igen) och hon rullar sig på marken i princip under varje promenad. Gärna med en pinne i munnen eller som avslut på ett litet busryck. Dessutom så orkar hon fortfarande med att springa, springa, springa varje gång vi är på väg in efter en promenad som hon tycker har varit för kort. Då spelar det ingen roll om vi har varit ute i fem minuter eller fem timmar utan hon kastar sig ändå med sina sista krafter fram och tillbaks i kopplet som om hon vore fullständigt tokig. Allra helst ska man springa ömsom till vänster och ömsom till höger så att axeln nästan slits ur led på stackaren som håller i kopplet och inte kan låta bli att skratta åt synen av den skrynkliga kanonkulan istället för att be henne att sluta. De bakåtstrukna öronen, den galna blicken, den nedåtskjutna rumpan som resulterar av att bakbenen nästan springer fortfare än hunden själv – Allt det där som varje hundägare säkert känner till. Men på basset-vis.   Så Saga är fortfarande den gamla charmiga tant som hon alltid har varit, eller i varje fall har varit sedan Lycka flyttade hit och automatiskt skänkte henne det smeknamnet. Kanske är hon lite mer inne i sin egen värld nu för tiden, men det är knappast något nytt det heller för en hund med medfödd förmåga för att stänga ut precis allt när andan faller på (eller snarare; när nosen kopplas in). Ibland är det säkert rätt bekvämt att bara skita i att lyssna eller få godiset på marken utpekat av en snäll människa med lite för mycket medlidande. Det är ju trots allt sådant man kan komma undan med som gammal om man bara är smart nog att utnyttja det. Och Sagas intelligens när det kommer till den biten, har jag fortfarande ingen som helst anledning att ifrågasätta…

Written by: Natalie R At: 21.13

Gammal & grå

Det är svårt att tänka sig, men en gång i tiden var det ljust bruna på Sagas kinder lika mörkt rödbrunt som fläckarna under hennes haka. Jag kan dock inte sticka under stol med att jag gillar det gråa. Jag tycker att det är jättevackert och visar på den världsvana en gammal långöra ändå besitter. Som om de väl förvärvade hårstråna vore bevis för alla de år hon envist har kämpat för att njuta på hundvis i en människovärld. För övrigt så börjar det verkligen märkas mer och mer att Saga är gammal – Eller så är det bara jag som har blivit mer uppmärksam på de gånger då hjärnan inte riktigt verkar hänga med/synen inte fungerar som förr sedan jag läste om vanliga krämpor hos gamla hundar. Idag när jag kom hem efter jobbet så sprang hon till exempel ut i köket istället för att hälsa på mig, och när jag ställde mig i dörröppningen och hojtade på henne med glad röst så tänkte hon först komma till mig men stannade sedan halvvägs när hon kände att det luktade gott från diskbänken. Där stod hon sedan och nosade en kort stund innan hon plötsligt väljer att hoppa upp mot diskbänken rakt framför ögonen på mig. Hon som knappt brukar hoppa upp där alls längre! Och hon blev förstås jättechockad när jag röt på henne. Igår var hon dessutom lite märklig vid läggdags igen. När jag kröp ned i sängen och hade henne liggandes vid fötterna så kände jag nämligen hur hon plötsligt ryckte till och gick från halvsovande till att vara på helspänn på bara någon sekund. Det i sig är väl inte så himla märkligt förstås, om det nu inte vore för att hon gjorde det tre gånger på raken. När det var knäpptyst och alla levande i hemmet låg samlade i sängen. Trots det stirrade hon med andra ord ut i ingenting i flera minuter innan hon väl slappnade av igen.   Sen att tanten lyckades "låsa" sig på en kulle idag när en ruggig hund gick förbi bakom ryggen på henne (doften sa allt, ögonen mindre?) och inte märkte att vi hade mött upp husse förrens flera minuter efteråt har jag lovat att hålla tyst om. Sådant är ju lite pinsamt som ni förstår.

Written by: Natalie R At: 00.22

Howling feels good

Fram till för bara en liten stund sedan så har jag stolt kunnat deklarera att jag har en icke ylande basset hound (vilket kanske är rätt sällsynt? Sök på Youtube och se själva om inte videon ovan är tillräckligt övertygande). De få gånger långöra har imiterat en sirén har nämligen helt och hållet varit begränsat till ett fåtal tillfällen då hon har pratat i sömnen, och det är inte ljud som vi har lyckats få ur henne efteråt i vaket tillstånd ens med stor ansträngning. Försöker du yla igång den där jycken får du helt enkelt yla själv. Idag visade dock damen vad hon går för när hon lämnades ensam hemma under tiden som Lycka fick gå ett litet spår. Trots att hon fick sin mat under tiden som vi var borta så visade det sig nämligen att hon var högst missnöjd över att ha blivit utesluten från det roliga och när vi var på väg tillbaks så hörde vi därför hur någon högt och ljudligt satt och ylade redan när vi gick på baksidan av vårat hus. Långa hjärtskärande "OOOOooooooouuu"-n som fick oss att näst intill springa resterande vägen hem för att se att inget allvarligt hade hänt där inne, och för att få stopp på eländet innan grannarna skulle sparka bakut. Väl hemma så fann vi dock inget annat än Saga sittandes i sängen där hon såg ledsen ut på ett vis som tydligt talade för att det var det uteblivna spåret som hade fått hennes hjärta att brista. Mycket kan man nämligen stå ut med tydligen – men att se på när kamraten drar iväg för att spåra är snäppet för mycket.   Och jo, hon fick gå ett eget spår sen.

Written by: Natalie R At: 00.08

Hur allt började

Kim skickade hit en utmaning som jag med glädje tar mig an, kanske särskilt eftersom jag ändå tänkte greppa tag i den alldeles frivilligt redan när jag skymtade den allra först hos Ylva, men faktum är som så att jag inte minns alldeles exakt hur det gick till när jag blev med hund. I varje fall inte om vi ska tala om sådana detaljer som när mitt intresse för hund från allra början väcktes till liv. Det känns nämligen som om det är något som alltid har funnits där på ett eller annat vis, även om det kanske mest var riktat till leksaker och mjukisdjur under mina första levnadsår… Vad jag i varje fall kommer ihåg är att jag började tjata om en egen hund redan någon gång i början på mellanstadiet. Jag lånade i princip varenda bok om hund som gick att komma över på traktens bibliotek under den här perioden, räknade ut i detalj hur jag skulle få det att gå ihop rent praktiskt och gick promenader ensam hem från skolan där jag i hemlighet fantiserade att jag hade en fyrbent kamrat intill. Med största sannolikhet så var hund också det enda jag pratade om, i alla fall om jag känner mig själv rätt och min förmåga att stundvis bli i det närmaste besatt av saker och ting, och efter ett tag så beslutade sig mamma därför för att stilla mitt tjat med att sätta upp en tidsram. När jag var 14 så kunde det väl vara rimligt att jag fick köpa en hund då – Något hon förstås enbart vågade säga för att hon var övertygad om att jag skulle ha gett upp tanken på hund långt innan dess. Tiden som följde därefter så började jag att rasta en hund efter skolan tillsammans med en vän, efter att vi kommit i kontakt med en familj som hade en taxblandis vid namn Brutus. Ingen av oss tyckte väl att dessa promenader var vidare roliga dock, eller att Brutus var en vidare rolig hund, och efter en tid så rann det mer eller mindre ut i sanden. Mitt intresse för att ha en egen hund bestod dock och jag minns särskilt väl att jag kunde sitta långa stunder vid mitt skrivbord och bläddra i rasböcker enbart för att stilla min hunger via de bilder som fanns där. Jag skrev nog även listor över intressanta hundraser under den här perioden, vars enda gemensamma nämnare var att de var stora och vackra.   Slutligen så kom tiden när jag fick köpa hund. Fjorton år gammal och lycklig som få var det dags att få min dröm uppfylld och vid den här tidpunkten så ville jag väl egentligen kort och gott ha en hund. Vilken typ av hund (användningsområde, aktivitetsnivå, pälstyp, kön) var liksom inte lika viktigt i sammanhanget och därför begränsades mina preferenser i princip enbart till de krav som mamma satte upp – Hunden fick vara max 40 centimeter hög och det fick inte heller vara en valp. Där var ju förstås storleken en besvikelse för min del, som inte alls var särskilt intresserad av små hundar, och därför började jag genast att leta efter största möjliga alternativ i de annonser som gula tidningen bjöd på. Strax därpå så hade jag en dryga året gammal blandishane mellan schäfer och jämthund hemma på prov, som enligt annons var 40 centimeter hög men betydligt mer irl, vilket visade sig vara en problemhund utan dess like. Efter ett dygn och många tårar var valet därför inget annat än att åka tillbaks med jycken och hoppas på att han kunde få hamna i ett något lämpligare hem med betydligt mer erfarenhet av hund. Helst hos någon som visste vad man gör med en hund som bokstavligen tokdrar i kopplet, gör utfall mot precis allt som rör sig (människor, hundar, bilar, cyklar…) och lyfter på benet inomhus. Det var också strax efter detta som jag hittade Saga via en annons på nätet och blev upp över öronen förälskad i den långa hunden med de långa öronen. Visserligen har Saga haft sina olater hon med, men även om hon har varit långt ifrån enkel alla gånger så var hon en alldeles perfekt nybörjarhund som gav mig allt det där som jag hade drömt om. För det så kommer jag alltid att minnas henne som min skrynkliga mentor som introducerade mig för den riktiga hundvärlden, med allt vad det innebär, och gjorde mig till den person som jag är idag: En insnöad hundnörd utan dess like.

Written by: Natalie R At: 13.45

Friskförklarad

Om man blundar en stund, ser på någon halvdan film och minst sju gånger så många TV-serier, åker tåg för att besöka släkt och familj, träffar vänner och tränar hund, promenerar otaliga gånger i det fina vädret, bygger upp en hemsida, äter påskmiddag, trycker i sig mängder av godis, bråkar med kluriga korsord, städar, nosar på nästan nyfödd bebis och tar långa mysiga bad tillsammans med den man älskar allra mest så är påsken faktiskt över innan man vet ordet av. Lite för hastigt till och med. Men trevligt var det! Vad det rör Saga som jag skrev om innan helgen så har vilan gjort susen och hon haltar därför inte alls längre, vilket förstås är jätteskönt. Nu är det väl visserligen svårt att säga om allt bara var en tillfällig skada eller något som beror på något mer djupgående, så som ålderdom, men med tanke på att långöra börjar bli lite till åren så känns det hur som helst inte som någon vidare dum idé att dra ned på de rörelser som lär tära som allra mest. Att dagligen skutta upp och ned för våran säng här hemma, vilket blir ett drygt femtio centimeters fall för de små frambenen att ta emot nästan trettio kilo hund på, verkar till exempel inte helt hälsosamt så vi ska nog försöka se till att börja ha det stängt in dit på dagarna i alla fall. Det räcker nog mer än väl med att damen envisas med att rasa ned från soffan varje gång då hon är vaken och någon reser sig upp och styr sina lurviga mot köket, hallen eller toaletten. Platser som kan innebära servering av mat eller start för något annat kul.   Ytterligare en rörelse som gör lite ont i mig att se på är varje gång Saga stormar ned för trapporna här hemma i porten, och inte blir det mycket bättre när husse bär ned henne även om mitt medlidande snarare riktas till honom då än till den nöjda tanten i hans famn. Där tyckte jag därför att jag fann den alldeles ultimata lösningen på problemet när jag beslutade mig för att ta ned Saga för trapporna iklädd en sele. Med ett fast grepp i handtaget på ryggen så var det ju förstås inte svårare än att jag lyfte lite lagom för att avbelasta henne och jag såg framför mig hur alla skulle bli nöjda. Både gammal hund med korta ben och husse med dålig rygg. Skitsmart tyckte jag – Galenskap enligt husse. När jag stolt skulle visa upp min uppfinningsrikedom med ett stycke basset halvt hängandes i en spårsele för en typ av bakvänt skottkärregående ned för trappan så slutade det därför med att han skrek i panik bakom mig. "Nej! OJ! Stanna! Nej, sluta! Fy, det där ser jättehemskt ut! Hon kommer att ramla!! Det funkar inte! Lägg av – JAG BÄR NED HENNE!".   Något säger mig att hussen inte kommer att stånka lika ljudligt när han kånkar på Saga hädanefter…

Written by: Natalie R At: 02.17

Älskade gamling

Jag vet inte riktigt var all tid har tagit vägen denna vecka. Med två hemsidor på axlarna som har tagit upp större delen av mina kvällar och nätter samt arbete dagtid på universitetet, där jag har försökt hålla reda på ett gäng blivande jurister som har tentat rättsinformatik i viss röra, så är det väl förstås inte mer än väntat att det inte blir så många timmar till övers – Men vad jag har gjort med dessa har jag i princip ingen aning om. I varje fall så tycks de varken ha gått till bloggen, kameran eller ritplattan.   Hur som helst så har hundarna förstås fått sin beskärda del i alla fall och vad det rör tant långöra så har det kanske inte varit fullt så mycket som det brukar vara. Dumt nog så började hon nämligen plötsligt att halta på ett framben för drygt en vecka sedan, vilket då visserligen försvann mer eller mindre redan efter någon dags vila och hjälp ned för trappen. Nu verkar det dock som att vi kanske underskattade skadan (?) lite för efter att hon fick börja springa runt som vanligt igen så kom stelheten tillbaks och hältan likaså, varför hon får nöja sig med att ha en lugn påsk nu. Är det så att hon har lyckats sträcka en muskel så vet jag av erfarenhet att det kan behöva ett litet tag för att repa sig helt. Just trappan i porten är nog dessutom det allra värsta i det avseendet så husse får för stunden kånka trettio kilo dunderklump ned för denna. Själv har jag inte den minsta möjlighet att orka med en sådan sak så det är tur att jesus har bjudit på några dagars ledighet framöver. Vad som är lite jobbigare när Saga är skröplig är att det plötsligt blir så tydligt hur gammal hon är. Tar man bort de där busrycken, de ständigt tassande stegen bakom en i köket och det uppfodrande gnället intill i soffan så blir det nämligen inte mycket mer än en tant kvar. En gammal hund som än så länge har varit ganska så sällsynt ändå. På sistone har man dock kunnat skymta den delen allt mer ofta och när man kan komma hem utan att ens bli mött av sin vän i dörren är det skrämmande påtagligt. Visserligen händer det långt ifrån varje dag eller så, men mer och mer. Mest obehagligt är väl dock de tecken på senilitet som börjar dyka upp allt mer och som jag envetet försöker att bortförklara med annat för att jag har svårt att acceptera dem för vad de är. Vankandet som kan dyka upp vissa nätter har till exempel länge varit allt från illamående till finkänslighet vad det rör tillgängliga sovplatser…   Jag har faktiskt funderat på om jag kanske borde se till att läsa boken "Den gamla hunden" av Anders Hallgren för att lära mig mer om det här livsstadiet, som ju är något helt annat än valp- och unghundstiden som man annars har hunnit mata sig full med information kring vid det här laget. Är det någon som vet om den är bra eller om det finns någon annan bok i ämnet som ni kan rekommendera?

Written by: Natalie R At: 03.11

Be careful…

Ökad aptit är som bekant en vanlig biverkning hos kastrerade djur, något som oroade mig hemskt mycket när Saga hamnade på operationsbordet för några år sedan och fick sin kvinnlighet reducerad. Att öka intresset för mat hos en hund som redan hade en i det närmaste sjuklig fixering vid allt ätbart verkade helt enkelt inte vidare lovande och jag målade därför upp ett riktigt mardrömsscenario framför mig. Ett kortbent monster till hund som skulle bryta ned både hem och ägare i sin jakt på föda. Tjugofyra timmar med gnäll, konstant övervakning och evigt tjatande om vad man får och inte får göra. "Inte hoppa på diskbänken Saga!", "Fy dig! Låt blommorna vara ifred!", "Men herregud!! ÄT inte upp gästerna!!"… Det visade sig dock att min rädsla var helt obefogad. Sagas intresse för mat blev faktiskt inte det minsta påverkad av kastreringen och var det egentligen något som skedde, så var det att vi slapp de där topparna som gärna dök upp kring skendräktigheten. Stabilare aptit med andra ord och i överlag fullt hanterbart med en daglig dos av berikning. Slutet gott, allting gott. Med Lycka har det dock varit en annan historia, antagligen helt och hållet för att jag aldrig oroade mig ens en gnutta för att hennes aptit skulle kunna bli till ett problem. Nog för att hon inte har haft särskilt dålig aptit innan heller (hon är bottenlös precis som de allra flesta hundar i närheten av något gott), men just hundfoder har ju aldrig legat särskilt högt upp på listan. Det är en sådan sak hon allra mest har sett som ett nödvändigt ont. Jag var därför självsäker nog att i tysthet våga hoppas på att kastreringen i alla fall skulle göra att hon slutade fjanta med maten tillräckligt för att äta upp varje portion istället för varannan.    Vad som hände? Låt oss säga att jag har två trefärgade matmonster till hundar här hemma nu, varav i varje fall den ena tycks hoppas på att sätta rekord i att sätta i sig en hel portion hundmat på kortast möjliga tid. Gärna allt i en enda tugga om det är möjligt. Plötsligt så känns det därför som det där med trugandet och småätandet egentligen var rätt så bekvämt ändå och att "Be careful what you wish for" nog är ett på tok för underskattat citat…

Written by: Natalie R At: 02.24

Balanserat

Jag insåg just att jag helt glömt bort att uppdatera hur våran träning med den upp och nedvända kastrullen har gått, och så kan vi förstås inte ha det. Saken är dock den att Lycka faktiskt lärde sig att stå på kastrullen redan dagen därpå jag skrev det här inlägget och eftersom jag hade tänkt att fixa ett bildbevis innan jag skrev något nytt så har det fått vara tyst. Sen dess har vi dock kommit lite längre som synes och nu används kastrullen egentligen allra främst för lite mer avancerad balansträning med färre tassar och fler rörelser inblandade – Äger man ingen pilatesboll så får man ju nämligen ta till andra alternativ istället. Hur som helst, tricket i sig är inte vidare avancerat (särskilt inte med så pass stor kastrull som jag har använt hittills) men med shaping så tog det i alla fall ett par pass att få till. Saga har jag dock gett upp lite smått med för stunden eftersom hon plötsligt inte kunde stå på kastrullen utan att halka av. Problemet låg med andra ord inte i att hon inte förstod vad som skulle göras, för det har hon helt lyckats klura ut, men hon tycks ha lagt balansen på hyllan för stunden och då verkar det inte helt vettigt att överanstränga henne. Kanske är det de gamla lederna som ställer till det.   För den som vill lära sin hund att stå på en kastrull eller liknande så hann jag för övrigt komma fram till ett par punkter som gav stora resultat i vår träning och underlättade för att få båda hundarna att förstå vad det hela handlade om. Om det är något som kan inspirera eller hjälpa någon annan som vill lära sin hund samma sak så är det förstås bara trevligt så jag väljer att skriva ned dessa noteringar här. Om inte annat så är det sådant som jag behöver banka in i minnet eftersom det är tankegångar som bör vara rena självklarheter vid det här laget… * Börja träningen på en stor kastrull eller låda. Exakt hur stor får du förstås välja beroende på hundens storlek och hur stor utmaning du vill ha under själva inlärningen, men ta inte mindre än att du senare kan minska storleken när hunden väl vet vad det hela går ut på. * Använder du en kastrull kan det underlätta träningen att tejpa fast något i botten på den som ger hunden bättre grepp. Själv har jag användt en billig musmatta från IKEA men det fungerar säkert lika bra med en bit kartong eller dylikt. * Tänk på belöningsplaceringen. När du börjat träningen och vill få hunden att fokusera sina erbjudna beteenden till kastrullen så kan det hjälpa att lägga godisen mitt på den istället för att ge direkt ur din hand. På så vis förknippas själva kastrullen med godiset och blir därmed mer relevant för hunden. * När hunden väl har förstått att den ska kliva upp på kastrullen med båda framtassarna och du ska övergå till att fokusera på bakbensrörelser så kan du börja ge godisen till hunden så att den inte behöver kliva av kastrullen för att ta det. Kliver hunden ändå av vid klicket så kan du locka upp den på kastrullen med godisen och inte låta den få sin belöning i munnen förrens den står där igen. På så vis så står hunden redo för vidare träning direkt efter den har fått sin belöning. * Ge gärna godiset ur en låg vinkel just när du försöker lära hunden att kliva upp på kastrullen med baktassarna. På så vis får du hunden att lägga sin vikt framåt, på samma vis som den måste göra när den kliver upp på kastrullen, istället för att få fokus rakt uppåt. * Upplever du att hunden tenderar att endast erbjuda beteenden med framtassarna och/eller munnen, så kan det vara läge att träna andra moment som kräver bakbensrörelser just innan du ger dig på ett pass med kastrullen. Dit hör ting som att backa, lyfta på baktassar eller klossträning. Är problemet istället att hunden tenderar att kliva av med framtassarna vid något tillfälle så kan ett pass med doggie-zen (läs under kvalitetssäkring) vara lösningen.   PS. Som synes på bilden så har Lycka inte helt fått tillbaks sin päls på magen efter kastreringen. Därav den lite extra markerade midjan och märkliga tofsen.

Written by: Natalie R At: 02.12

Går och går och…

Ibland händer det att jag retar mig på småsaker som i grunden är ganska så obetydliga. Det är säkert inget märkligt i sig och oftast brukar jag tänka att det antagligen bara räcker med att konstatera för sig själv att det egentligen inte är något att bry sig om, för att på så vis få det icke existerande problemet att försvinna av sig självt, men av någon märklig anledning tenderar det bara att göra allt så mycket värre. Nästa gång jag kommer på mig själv med att gå igång på den där obetydliga saken så är det nämligen inte bara fenomenet i sig som stör mig – Utan även det faktum att jag fortsätter att reta mig på det, fast jag hade kommit fram till att strunta i det. Problem på hög nivå.   Ett ganska så ypperligt exempel på det här är Sagas rastlöshet inför en promenad. Där är det nämligen alltid samma sak, och även om det egentligen inte gör så mycket så har det på sikt utvecklats till ett problem. En typisk promenad inleds nämligen med att långöra rusar ut i hallen när hon inser att det är dags att gå ut. Hon viftar på svansen så rumpan svänger med och traskar runt några varv runt en, under tiden som man själv försöker fiska fram sina skor bland alla tassar, innan hon fortsätter iväg in i något annat rum och börjar pyssla med annat. Plötsligt så ska hon söka efter eventuellt bortglömda foderkulor från frukosten, dricka vatten eller se så favoritbollen verkligen ligger där den ska. När man sedan väl står påklädd så är den kortbenta tanten med andra ord som bortblåst och behagar inte heller att dyka upp igen när man ropar eftersom hon är hemskt upptagen med sitt. På tredje "Saaaagaaa! Men kom nu då!" så lunkar hon i alla fall slutligen ut och sticker vant in huvudet i kopplet så att promenaden äntligen kan påbörjas. Så som jag tolkar det så handlar det här somsagt om myror i brallan (om än något sega sådana) och eftersom jag inte längre orkar försöka övertala mig själv om att det inte är något problem, så får vi gå på en enklare lösning. Det nya konceptet som håller på att införas just nu är därför att Saga ska parkera sig vid ytterdörren inför varje promenad och sitta stilla där under tiden som husse och jag klär på oss. Lycka ligger förstås brevid under tiden, men det är inget som man behöver in och peta i eftersom hon har lyckats lära sig den biten själv.   Än så länge har det väl visat sig vara lättare sagt än gjort men jag har hur som helst mycket stora förhoppningar på det här. Det ska nog gå att få ro i en basset och stingslig matte med!

Written by: Natalie R At: 02.11

Envis som vintern

Nyss inkommen från sista promenaden så har jag just kunnat konstatera att naturen demonstrerar "våga vägra vår" för tillfället – I varje fall om man ska tro det lager med nysnö som vi har fått under kvällen. Visserligen består det mestadels av slask och ser långt ifrån ut så som på bilden ovan, men med lite nöd och näppe tror jag säkert att man kan få ihop till en snögubbe om man bara lägger manken till. En ishacka lär väl kanske dock behövas för att komma igenom lagret med gammal snö som har tinat och fryst på om vartannat sedan ett par veckor tillbaks. Det är halt ute just nu. För övrigt så har jag tränat lite med hundarna ikväll, inspirerad av Elin med cirkusälgen, men jag kan väl knappast påstå att det blev några större framgångar. Saga klev väl visserligen upp med alla fyra på den upp och nedvända kastrullen (storlek stor, för man börjar väl förstås snällt antar jag?) vid något tillfälle med det var också endast för att jag gav upp och lockade upp henne för att se om det ens var fysiskt möjligt för en hund i modell med en limpa att balansera på en så pass liten yta. Det var det, men det fann jag faktiskt inte allt för förvånande heller eftersom hon har visat prov på ypperligt balanssinne ute i skogen många gånger tidigare. Hussen behövde dock övertygas för att kunna medge att mitt uppdrag kanske ändå inte var helt intelligensbefriat. Vad det rör Lyckas insats så är den knappt värd att nämnas vid namn. Att stå med båda framtassarna på en kastrull kan jag väl nämligen inte påstå är mycket till konst och mer än så ville hon inte heller göra – Kanske allra främst eftersom hon inte helt ville övertygas om att kastrullen faktiskt var betydligt stadigare att stå på än den tomma målarfärgsburken som jag inledde träningen med. Ett stycke ivrig berner och en plasthink gick liksom inte riktigt ihop visade det sig.   Hur som helst så ska jag nog ta nya tag imorgon och se om saker och ting kanske går lite bättre då. Nu när båda hundarna går att träna med endast hundfoder som belöning så vore det väl trots allt dumt att inte göra det till en vana att servera frukost och/eller middag i en portion med klickerträning. Något gott förde visst kastreringen med sig.

Written by: Natalie R At: 02.40

Jag orkar inte mer…

…vill inte vara kvar" *nynnar* Äsch. Jag gillar verkligen inte att skriva deppiga inlägg, och det inte enbart för att dessa brukar generera i en sisådär tre gånger mindre kommentarer än vad ett lättsamt inlägg får – utan kanske allra mest för att jag inte känner igen mig själv i bloggen när den är låg. Jag uppfattar trots allt inte mig själv som en särskilt deppig människa och ska bloggen då spegla mig så bör den ju således inte heller vara det. Ibland är det dock inte mycket att göra åt. Hur fint det än låter, så är det inte jämt som man kan använda citronerna som livet bjuder på till att skapa smaskig lemonad.   Många märkliga ord kanske och en ordentligt rörig harang, men vad jag försöker att säga är väl egentligen inget annat än att den tidigare nämnda motvinden fortfarande blåser med full styrka. Hussen ligger åter igen på sjukhuset, den här gången på grund av kraftiga blödningar från tarmen (?), och det är ännu för tidigt att säga när han kommer att få komma hem igen eller ens vad dessa blödningar beror på. Ruggigt är det i alla fall och imorgon förväntas jag med andra ord sitta bredvid en sjukhussäng. Igen. Som om detta inte är en börda tung nog att bära på så tror jag att lilla lurv lyckades med konststycket att stuka tassen tidigare idag när hon fick förtroendet att rusa av sig för första gången sedan kastreringen. Som bekant så har hon byggt upp en del överskottsenergi under dessa dar och för att råda bot på detta så passade jag nämligen på att ta med mig lite prylar ut på morgonpromenaden för att göra ett litet uppletande till henne. Det i sig gick som smort, borträknat de där tio-femton extravarven som hon tog vid starten bara för att fnatta bort lite spring i benen vill säga, och det var väl därför inte förrens vi skulle gå hem igen som själva skadan skedde. Ungefär sisådär en kvart efter att Marcus hade ringt och talat om att han var tvungen att stanna på sjukhuset över natten och ungefär tio minuter efter att jag hade upptäckt att Saga hade slitit itu påsen till uppletandesakerna under tiden som hon satt uppbunden. När vi skulle gå ut från skogen så beslutade jag mig nämligen för att Lycka lika gärna kunde få fortsätta vara lös nu när hon redan hade sprungit omkring en massa inne i skogen. Det hade väl inte heller varit några som helst problem om det inte vore för att jag fick syn på en hundägare precis när jag klivit ut från grenverket och därmed ropade på Lycka, som fortfarande befann sig en bit bakom mig. Hon kom förstås genast – men med sådan fart att hon även for förbi mig, varpå jag fick ta till ett "Stanna" för att hålla kvar henne inom en rimlig radie. Det blev en tvärnit med andra ord, komponerat med ett svagt litet pip – Följt av en framtass uppe i luften. Nu verkade det visserligen inte värre än att hon kunde promenera vidare på tassen efteråt, så förhoppningsvis så är det något som kommer att gå över snabbt. Så länge hon haltar så får det väl dock bli koppelpromenader förstås. Även det – Igen…

Written by: Natalie R At: 00.21