Komplement

Gammal och grå – men glad ändå kanske är vad jag borde ha skrivit i gårdagens rubrik istället. När jag läser inlägget så här i efterhand, med något mer vakna ögon, så inser jag ju nämligen att det blev en smula onyanserat eftersom jag i överlag tenderar att vara lite dålig på att skriva om Saga här i bloggen. Av den anledningen kan man kanske också få intrycket av att hon är gaggig som få. Så är alltså inte fallet.  Visserligen så var förstås allt jag skrev alldeles sant men vad som också hör till saken är att Saga i stort sett är lika pigg och glad idag som hon var för nio år sedan. Hon sover en hel del och har kanske inte samma ork som förr när hon kunde springa non-stop i flera mil tillsammans med både huskys och greyhounds, men när hon är vaken så är det med råge. Hon busar fortfarande med sin favoritboll minst en gång om dagen (Och idag hörde jag henne yttra grova svordomar i form av både morr och skall när den fulingen hade rymt in under sängen mitt under ett pågående tokrejs, så att jag tvingades lägga mig på mage bland hundhåret och fiska ut den gamla runda för att få tanten nöjd igen) och hon rullar sig på marken i princip under varje promenad. Gärna med en pinne i munnen eller som avslut på ett litet busryck. Dessutom så orkar hon fortfarande med att springa, springa, springa varje gång vi är på väg in efter en promenad som hon tycker har varit för kort. Då spelar det ingen roll om vi har varit ute i fem minuter eller fem timmar utan hon kastar sig ändå med sina sista krafter fram och tillbaks i kopplet som om hon vore fullständigt tokig. Allra helst ska man springa ömsom till vänster och ömsom till höger så att axeln nästan slits ur led på stackaren som håller i kopplet och inte kan låta bli att skratta åt synen av den skrynkliga kanonkulan istället för att be henne att sluta. De bakåtstrukna öronen, den galna blicken, den nedåtskjutna rumpan som resulterar av att bakbenen nästan springer fortfare än hunden själv – Allt det där som varje hundägare säkert känner till. Men på basset-vis.   Så Saga är fortfarande den gamla charmiga tant som hon alltid har varit, eller i varje fall har varit sedan Lycka flyttade hit och automatiskt skänkte henne det smeknamnet. Kanske är hon lite mer inne i sin egen värld nu för tiden, men det är knappast något nytt det heller för en hund med medfödd förmåga för att stänga ut precis allt när andan faller på (eller snarare; när nosen kopplas in). Ibland är det säkert rätt bekvämt att bara skita i att lyssna eller få godiset på marken utpekat av en snäll människa med lite för mycket medlidande. Det är ju trots allt sådant man kan komma undan med som gammal om man bara är smart nog att utnyttja det. Och Sagas intelligens när det kommer till den biten, har jag fortfarande ingen som helst anledning att ifrågasätta…

Written by: Natalie R At: 21.13