Komplement

Gammal och grå – men glad ändå kanske är vad jag borde ha skrivit i gårdagens rubrik istället. När jag läser inlägget så här i efterhand, med något mer vakna ögon, så inser jag ju nämligen att det blev en smula onyanserat eftersom jag i överlag tenderar att vara lite dålig på att skriva om Saga här i bloggen. Av den anledningen kan man kanske också få intrycket av att hon är gaggig som få. Så är alltså inte fallet.  Visserligen så var förstås allt jag skrev alldeles sant men vad som också hör till saken är att Saga i stort sett är lika pigg och glad idag som hon var för nio år sedan. Hon sover en hel del och har kanske inte samma ork som förr när hon kunde springa non-stop i flera mil tillsammans med både huskys och greyhounds, men när hon är vaken så är det med råge. Hon busar fortfarande med sin favoritboll minst en gång om dagen (Och idag hörde jag henne yttra grova svordomar i form av både morr och skall när den fulingen hade rymt in under sängen mitt under ett pågående tokrejs, så att jag tvingades lägga mig på mage bland hundhåret och fiska ut den gamla runda för att få tanten nöjd igen) och hon rullar sig på marken i princip under varje promenad. Gärna med en pinne i munnen eller som avslut på ett litet busryck. Dessutom så orkar hon fortfarande med att springa, springa, springa varje gång vi är på väg in efter en promenad som hon tycker har varit för kort. Då spelar det ingen roll om vi har varit ute i fem minuter eller fem timmar utan hon kastar sig ändå med sina sista krafter fram och tillbaks i kopplet som om hon vore fullständigt tokig. Allra helst ska man springa ömsom till vänster och ömsom till höger så att axeln nästan slits ur led på stackaren som håller i kopplet och inte kan låta bli att skratta åt synen av den skrynkliga kanonkulan istället för att be henne att sluta. De bakåtstrukna öronen, den galna blicken, den nedåtskjutna rumpan som resulterar av att bakbenen nästan springer fortfare än hunden själv – Allt det där som varje hundägare säkert känner till. Men på basset-vis.   Så Saga är fortfarande den gamla charmiga tant som hon alltid har varit, eller i varje fall har varit sedan Lycka flyttade hit och automatiskt skänkte henne det smeknamnet. Kanske är hon lite mer inne i sin egen värld nu för tiden, men det är knappast något nytt det heller för en hund med medfödd förmåga för att stänga ut precis allt när andan faller på (eller snarare; när nosen kopplas in). Ibland är det säkert rätt bekvämt att bara skita i att lyssna eller få godiset på marken utpekat av en snäll människa med lite för mycket medlidande. Det är ju trots allt sådant man kan komma undan med som gammal om man bara är smart nog att utnyttja det. Och Sagas intelligens när det kommer till den biten, har jag fortfarande ingen som helst anledning att ifrågasätta…

Written by: Natalie R At: 21.13

Gammal & grå

Det är svårt att tänka sig, men en gång i tiden var det ljust bruna på Sagas kinder lika mörkt rödbrunt som fläckarna under hennes haka. Jag kan dock inte sticka under stol med att jag gillar det gråa. Jag tycker att det är jättevackert och visar på den världsvana en gammal långöra ändå besitter. Som om de väl förvärvade hårstråna vore bevis för alla de år hon envist har kämpat för att njuta på hundvis i en människovärld. För övrigt så börjar det verkligen märkas mer och mer att Saga är gammal – Eller så är det bara jag som har blivit mer uppmärksam på de gånger då hjärnan inte riktigt verkar hänga med/synen inte fungerar som förr sedan jag läste om vanliga krämpor hos gamla hundar. Idag när jag kom hem efter jobbet så sprang hon till exempel ut i köket istället för att hälsa på mig, och när jag ställde mig i dörröppningen och hojtade på henne med glad röst så tänkte hon först komma till mig men stannade sedan halvvägs när hon kände att det luktade gott från diskbänken. Där stod hon sedan och nosade en kort stund innan hon plötsligt väljer att hoppa upp mot diskbänken rakt framför ögonen på mig. Hon som knappt brukar hoppa upp där alls längre! Och hon blev förstås jättechockad när jag röt på henne. Igår var hon dessutom lite märklig vid läggdags igen. När jag kröp ned i sängen och hade henne liggandes vid fötterna så kände jag nämligen hur hon plötsligt ryckte till och gick från halvsovande till att vara på helspänn på bara någon sekund. Det i sig är väl inte så himla märkligt förstås, om det nu inte vore för att hon gjorde det tre gånger på raken. När det var knäpptyst och alla levande i hemmet låg samlade i sängen. Trots det stirrade hon med andra ord ut i ingenting i flera minuter innan hon väl slappnade av igen.   Sen att tanten lyckades "låsa" sig på en kulle idag när en ruggig hund gick förbi bakom ryggen på henne (doften sa allt, ögonen mindre?) och inte märkte att vi hade mött upp husse förrens flera minuter efteråt har jag lovat att hålla tyst om. Sådant är ju lite pinsamt som ni förstår.

Written by: Natalie R At: 00.22