Reason number one

"When life gives you a hundred reasons to cry, show life you have a thousand reasons to smile."   Det finns inte ord för hur tacksam jag är för att du alltid finns där och för allt du gör för mig. Du är luften under mina vingar, min älskade mamma. Tack!

Written by: Natalie R At: 11.29

Jag orkar inte mer…

…vill inte vara kvar" *nynnar* Äsch. Jag gillar verkligen inte att skriva deppiga inlägg, och det inte enbart för att dessa brukar generera i en sisådär tre gånger mindre kommentarer än vad ett lättsamt inlägg får – utan kanske allra mest för att jag inte känner igen mig själv i bloggen när den är låg. Jag uppfattar trots allt inte mig själv som en särskilt deppig människa och ska bloggen då spegla mig så bör den ju således inte heller vara det. Ibland är det dock inte mycket att göra åt. Hur fint det än låter, så är det inte jämt som man kan använda citronerna som livet bjuder på till att skapa smaskig lemonad.   Många märkliga ord kanske och en ordentligt rörig harang, men vad jag försöker att säga är väl egentligen inget annat än att den tidigare nämnda motvinden fortfarande blåser med full styrka. Hussen ligger åter igen på sjukhuset, den här gången på grund av kraftiga blödningar från tarmen (?), och det är ännu för tidigt att säga när han kommer att få komma hem igen eller ens vad dessa blödningar beror på. Ruggigt är det i alla fall och imorgon förväntas jag med andra ord sitta bredvid en sjukhussäng. Igen. Som om detta inte är en börda tung nog att bära på så tror jag att lilla lurv lyckades med konststycket att stuka tassen tidigare idag när hon fick förtroendet att rusa av sig för första gången sedan kastreringen. Som bekant så har hon byggt upp en del överskottsenergi under dessa dar och för att råda bot på detta så passade jag nämligen på att ta med mig lite prylar ut på morgonpromenaden för att göra ett litet uppletande till henne. Det i sig gick som smort, borträknat de där tio-femton extravarven som hon tog vid starten bara för att fnatta bort lite spring i benen vill säga, och det var väl därför inte förrens vi skulle gå hem igen som själva skadan skedde. Ungefär sisådär en kvart efter att Marcus hade ringt och talat om att han var tvungen att stanna på sjukhuset över natten och ungefär tio minuter efter att jag hade upptäckt att Saga hade slitit itu påsen till uppletandesakerna under tiden som hon satt uppbunden. När vi skulle gå ut från skogen så beslutade jag mig nämligen för att Lycka lika gärna kunde få fortsätta vara lös nu när hon redan hade sprungit omkring en massa inne i skogen. Det hade väl inte heller varit några som helst problem om det inte vore för att jag fick syn på en hundägare precis när jag klivit ut från grenverket och därmed ropade på Lycka, som fortfarande befann sig en bit bakom mig. Hon kom förstås genast – men med sådan fart att hon även for förbi mig, varpå jag fick ta till ett "Stanna" för att hålla kvar henne inom en rimlig radie. Det blev en tvärnit med andra ord, komponerat med ett svagt litet pip – Följt av en framtass uppe i luften. Nu verkade det visserligen inte värre än att hon kunde promenera vidare på tassen efteråt, så förhoppningsvis så är det något som kommer att gå över snabbt. Så länge hon haltar så får det väl dock bli koppelpromenader förstås. Även det – Igen…

Written by: Natalie R At: 00.21

Rastlös

Jaha, då var man sysslolös. Hårda tider gjorde tydligen att företaget inte längre hade råd att starta upp det nya projektet som det var tänkt att jag skulle hugga in på nu när det första var klart, och därför kunde jag inte heller få den efterlängtade tjänsten som huvudansvarig över en ny webbshop för privatpersoner. Det känns förstås väldigt trist, minst sagt, men med tanke på finanskrisen och den kärva ekonomin som många företag har just nu så var jag förstås medveten om att det kunde komma att bli så här. Det är bara att ta nya tag med andra ord och glädja sig över den tid man har haft istället. Hur som helst så innebär det att jag faktiskt är ledig just nu att grabba tag i för nya uppdrag -  Vilket ju kanske kan vara värt att nämna även här om det nu mot förmodan finns någon besökare där ute som behöver hjälp med fotografering, hemsidebygge, bildredigering, illustrationer, text eller skapande av logotyper och reklammaterial. Jag kan tänka mig att ta mig an både stort och smått i mån av tid. Just nu ser det väl dessutom ut som att jag kommer att ha rätt bra med det ett tag framöver eftersom jag inte har något annat än ett mindre uppdrag för Institutet för Rättsinformation på gång, som visst är i behov av en ny logotyp och en hemsida till en kommande konferens.   Vill du komma i kontakt med mig och höra dig för angående något så gör du det enklast via min mail: natalie_rosen@hotmail.com.

Written by: Natalie R At: 23.22

Vill ha

Om jag hade haft en sisådär 129 kronor till övers just nu så vet jag nästan exakt vad jag hade spenderat dem på. Hundhalsbandet ovan, närmare bestämt det med vita strass-stenar, tror jag nämligen skulle klä min trefärgade lurviga dam alldeles utmärkt och det hade dessutom inte krävts mer än en liten sväng till Rusta (av alla ställen!) för att kunna spatsera på gatorna med glamour därefter. Det hade inte varit så dumt att addera till samlingen. Himla typiskt att plånboken ekar tom dock…

Written by: Natalie R At: 23.16

Nr. sex

* Gå in i mappen mina bilder. * Gå till den sjätte mappen och välj sedan den sjätte bilden i den aktuella mappen. * Släng upp bilden på bloggen och skriv något om den. * Utmana sex andra personer och länka till dem, samt tala om för dem att dom är utmanade.   Tänka sig. Det är mer än en gång som jag har hunnit fundera över hur det kommer sig att precis alla tycks ha fått den här utmaningen utom jag, men nu har Kim visst kommit till min räddning. Jag är inte bortglömd. Eftersom i princip varje blogg jag besöker redan har tagit fram sin sjätte bild ur sjätte mappen för länge sedan så tänker jag dock inte lägga någon energi på att försöka skicka utmaningen vidare till de enstaka som kan ha blivit missade. Ni får helt enkelt nöja er med att se Lycka som ligger på en klippa och äter upp en gammal boll i smaskig gummi. Behöver jag ens lägga till att det var sista gången som den bollen studsade?

Written by: Natalie R At: 00.16

Vissen (1 av 365)

Klicka på bilden för att se den större

Jag tänkte göra en Jenny och hoppa på det här med 365 foton 2009, trots att året redan har dragit igång för flera dagar sedan (månader till och med…) och jag ligger efter med råge. Tydligen så är det nämligen så att man betar av de olika teman som finns uppsatta helt i egen takt, vare sig det innebär en bild om dagen eller tjugotre, och då finns det ju egentligen ingen som helst anledning till att titta på de som snappade upp idén för länge sedan med valpögon och önska att man själv var en av de lyckligt lottade. Nä, på med kängorna och tänkarhatten så blir det nog bra ska ni se!   Ovan, bild ett i raden – Tema vissen.

Written by: Natalie R At: 17.46

Tidsfördriv

1. Ta fram din mobil. 2. Gå till inkorgen! 3. Svara på frågorna genom att skriva första meningen i sms:en 4. Fråga 1 – första meningen i första sms:et 5. Fråga 2 – första meningen i andra sms:et, o.s.v   1. Vad skulle du säga om din partner var otrogen? – SL Biljett giltig till kl. 19:12 2. Vad säger du alltid till din bästa kompis? – Mår sjukt dåligt just nu. 3. Vad är det första du säger när din kompis blivit påkörd av en buss? – OK, kollar imorgon. 4. Vad är det fulaste du skulle kunna säga åt din fiende? – Hej älskling! 5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig? – Hej bebis, hade redan somnat när du sms:ade mig sry. 6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon? – Hörde det. 7. Vilka ord skulle du säga till gud om du träffade honom? – Är du vaken bebis? 8. Vad vill du höra mest av allt? – Jag har bara sovit. 9. Vad kommer bli dina sista ord vid liv? – Har inge batteri nästan. 10. Vad var dina allra första ord? – Nä, aldrig hört det heller.

Written by: Natalie R At: 16.24

Update

Äsch. Det var förstås inte min mening att låta bloggen falla i dvala åter efter mitt senaste inlägg, vilket ju näst intill måste klassas som elakt med tanke på dess smått oroväckande innehåll, men det är sådant som kan ske när man plötsligt har en nyopererad sambo hemma som vill ha service i samma anda som det bjöds på under de dagar han fick spendera på sjukhuset. Och det är inte lite att leva upp till må jag säga. Eller nu är det visserligen inte helt rätt att påstå att Marcus har krävt omvårdnad, för det har han faktiskt inte gjort – Men jag har liksom gärna låtit de timmar som funnits till övers vara i närheten av honom istället för att vara social med tangentbordet. Nu känner sig herrn i alla fall lite bättre efter snart en vecka hemma (Ja, alla hårt knutna tummar hjälpte. Tack!) och om nu bara termometern kan sluta visa på stigande grader så ska vi väl kunna lägga det här bakom oss snart. För tillfället är det nämligen inte helt säkert om det är komplikationer från blindtarmsinflammationen eller bara en vanlig liten förkylning som spökar. Det sistnämnda vore inte helt fel.   Vad det rör Lycka så har hon för övrigt varit stygnfri i ungefär lika många dagar som hussen har varit hemma nu och det är med andra ord inte lång tid kvar med trista koppelpromenader. Idag fick damen till och med följa med på en tur till min mamma, inklusive alla de glädjefnatt som det innebär, samt dra hem min väska från bussen på den mysigt nyfallna snön som en del i att sakta börja inskolas i vardagen igen. Jag tror i alla fall att det säkert är en fördel att inte bara gå och vänta hela veckan ut  för att sedan släppa en totalt galen berner rakt av och skapa en situation där hon bara lär bli som en kalv på grönbete. Konflikter av den typen verkar lite onödiga. Hur som helst så ska det bli så skönt, så skönt när allt är som vanligt igen. Jag längtar!

Written by: Natalie R At: 02.36

Motvind

Min otur började möjligtvis lite tidigare än så, men efter det här årets fredag den trettonde så ska jag nog i alla fall överväga om det inte vore smart att vända kappan efter vinden och bli lite skrockfull på gamla dar – Om inte annat för att slippa bli tagen på sängen nästa gång det är dags för dagen D att dyka upp i almanackan. En dag som tidigare har varit precis som alla andra fredagar, men som det här året tog priset och lämnade spår så djupa att de finns kvar än. För att göra en lång historia kort så drabbades hussen i huset av hemska magsmärtor natten till onsdag och efter viss rådgivning på telefon så spenderades sedan torsdagen på akuten, där han senare blev inskriven i avvaktan på om det skulle bli aktuellt att operera bort blindtarmen eller ej. Dygnet fortskred sedan med dålig utveckling och strax efter midnatt låg älsklingen min på operationsbordet för att stympas lite smått inombords och få bort den felande länken ur systemet. Dagen därpå, fredag den trettonde vill säga, var det tänkt att det jobbiga skulle vara över och att Marcus skulle få åka hem igen i sällskap med sina nya stygn men istället för att bli bra så fortsatte infekionsvärdena att öka. Han fick feber och hemresan blev genast avbokad. I samma veva ringer min lillasyster och flämtar fram att hon är på väg in till akuten. Svåra smärtor gör det nästan omöjligt för henne att ens andas och själv sitter jag hemma, totalt hjälplös, med telefonluren i handen och undrar vad tusan det är som händer egentligen – Varför befinner sig mina nära och kära så plötsligt på sjukhus? Och vad gör man? Senare trillar uppdateringen in som säger att systern visserligen lever och får fortsätta sova i sin egen säng, men att hon hade drabbats av ett njurstensanfall och en spräckt cysta på ena äggstocken. Ting som en artonåring inte ska behöva oroa sig för, egentligen.   Dagarna har sedan fortlöpt som så att jag har vaknat varje morgon med förhoppningar att få hem min blivande man igen, men i slutändan efter att ha motigt fått acceptera faktum genom ett ledsamt telefonsamtal ("Sänkan är fortfarande oförändrad och skyhög") så har jag ändå fått åka in för att spendera dagen bredvid hans sjukhussäng istället. De timmar som besökstiden tillåter. Nu ska väl förhoppningsvis allt det här få ett slut imorgon om antibiotikan bara ger den effekt som väntas, men det har onekligen inte varit en helt rolig tid för någon av oss just nu. Kombinationen med en nyopererad hund som tvingats vara lugn mot sin vilja sedan två veckor tillbaks och timmarna på sjukhuset flera dagar i sträck har dessutom resulterat i en bernertös som nästintill klättrar på väggarna bokstavligen. Inte har jag hjärta att säga åt henne heller när hon för femte gången snor min strumpa då jag ska klä på mig, eller skallar mig med tratten genom ett jätteskutt när jag minst anar det, eftersom det i grund och botten inte ens är en gnutta hennes fel. Klart som korvspad att hon har spring i benen och en hjärna som kokar när ingen tar hand om det åt henne – och för långöra är det väl antagligen precis samma visa, även om hon tycks lida i tystnad. Hur som helst så kommer väl allt att ordna upp sig snart igen somsagt och oavsett så ska jag verkligen försöka ta mig i kragen för att inte bara dåsa ihop i en hjärndöd hög efter att jag har landat innanför dörren. Just nu nyttjar jag nämligen inte mina timmar med någon vidare visdom utan de tickar liksom förbi utan att jag riktigt hänger med själv. Som om jag stod utanför fönstret och tittade på en verklighet som inte riktigt tillhör mig. Men snart så…

Written by: Natalie R At: 03.04

A som i…

Klicka på bilden för att se den större

Jag hoppas att min namne kan förlåta mig för att jag satte mig och knåpade ihop en helt annan bild än de fjärilar som jag hade lovat henne att göra. För att få igång kreativiteten så fick jag nämligen för mig att kladda ihop något lite snabbt först, som första hundrasen i alfabetet till exempel, vilket sedan utvecklade sig till något så pass bra att jag plötsligt hade gjort en hel bild innan jag riktigt visste ordet av. Ett litet raskollage till och med. Allt gjort med hjälp av en ritplatta och Photoshop! För den som inte hänger med vad det rör bananen så kanske det för övrigt kan vara värt att lägga till att Affenpinchern har fått sitt namn just för dess smått aplika utseende. Mer exakt så betyder affen inget annat än just "apa" i rasens hemland, Tyskland – Så det var helt enkelt ett försök till att vara lite fyndig.

Written by: Natalie R At: 02.06

Lurad

Jag beslutade mig för att det var hög tid att prova ett nytt foder till hundarna den här gången när det var dags att beställa hem månadens säck med hundmat. Över ett halvår på ett foder med 16% fetthalt har sakta men säkert resulterat i ganska exakt två kilo extra på vardera hund, vilket visserligen inte är någon större fara på någon av dem eftersom de var slanka innan – Men jag föredrar också att hålla dem där. Med lite andra ting som halvdåliga magar och spår av viss klåda hos Lycka i bagaget så var beslutet med skilsmässa med andra ord inte vidare svårt, men att välja ersättare var långt ifrån lika enkelt. Efter att ha kikat bland Foderbilens sortiment ett tag och besökt i princip alla tillverkares hemsidor för att jämföra sorternas innehåll så beslutade jag mig för att ge Frank’s Pro Gold en chans. Med foderpriser som har stigit markant de senaste åren så kändes det här som ett förvånansvärt bra alternativ, baserat på vad man kunde läsa på hemsidan då vill säga. Faktum är att innehållet inte skiljde sig särskilt mycket alls från flera andra, betydligt dyrare, lamm & ris foder och jag kände mig därför nöjd med mitt val. I alla fall fram till att säcken med hundfoder levererades till min dörr igår och gav mig möjlighet att ge det en närmare granskning… Vad jag nämligen snabbt la märke till med påsen i min hand är att innehållsförteckningen på Frank’s Pro Golds hemsida ger sken av ett foder helt annorlunda mot det faktiska innehållet i säcken. Läser man på hemsidan så står det nämligen följande: Lamb meal, rice flour, barley flour, chicken fat, dried beet pulp, flax seed. lecithin, vitamins and minerals. Protein: 23% Fett: 11% På påsen står det dock inget annat än: Lamb meal (min. 14%), rice (min. 14%), barley, beet pulp, rabbit meal, egg powder, yeast, fish meal, hydrolysed pultry, animal fat, monocalciumphosphate, minerals and vitamins, lecithin (min. 0,2%) Protein: 23% Fett: 10% Som om detta inte vore nog så står det visst klart och tydligt på baksidan av påsen att fodret innehåller en viss dos av konserveringsämnena BHA och BHT, vilket de uppenbarligen inte har lagt ned ens hälften så mycket tid på att informera om på sin hemsida. Där har man istället enbart valt att formulera sig som så att fodret inte innehåller etoxyquin – Som ju egentligen bara är ytterligare ett miljöfarligt och hälsovådligt konserveringsämne. Med andra ord lite som att stolt säga "Du slipper få pest!" samtidigt som man diskret bjuder på en släng kolera istället.   Hur som helst så löste det sig så bra så att Foderbilen kom hit och hämtade vår besvikelse redan på förmiddagen idag och bytte den kostnadsfritt mot en säck med James Wellbeloved Lamb & Rice. Som lite tur i oturen så hade nämligen säcken med Franks gått ut i datum för två veckor sedan och då kunde vi ju passa på att ta det fodret som vi uppenbarligen borde ha beställt redan från start. Mellanskillnaden fick vi trevligt nog som kompensation. Slutet gott, allting gott med andra ord! Om det här fodret nu kommer fungera som det ska vill säga, för det återstår förstås att se.

Written by: Natalie R At: 16.45

Stitches

Idag är det precis en vecka sedan Lycka låg på operationsbordet och sedan ett par dagar tillbaks är burken med smärtstillande helt tom, vilket tycks fungera väldigt bra ändå. Trots allt så är problemet inte att såret verkar bekymra henne – Utan snarare att hon verkar vara helt omedveten om det och därmed kan vara precis lika tokig som vanligt. Det, i kombination med den lilla snön som inbjuder till härliga busryck, gör förstås de korta promenaderna lite bökiga till och från. Kort koppel är att föredra. Hur som helst så ser såret fortfarande fint ut till skillnad från den fult skrynkliga och nakna magen, vars stubbiga hårväxt antagligen lär klia mer än själva stygnen skulle jag gissa. Det ska dock bli spännande att se hur lång tid det tar innan allt ser ut som det brukar igen och den lilla valpmagen med tendens till hängtuttar åter blir dold under ett lager med förlåtande päls. Det kan behövas.

Written by: Natalie R At: 22.08

En typisk resa

En typisk resa med Saga: 1. Gå ned till bussen minst fem minuter tidigare än vanligt. Håll tillbaks ilskan när kombinationen av stress och en allt för oberörd hund börjar kännas av då hunden för tredje gången kastar ned rumpan i backen för att kissa på en spännande fläck, i slowmotion – gärna just efter att du har försökt mana på hennes tempo lite. 2. Böka på hunden på bussen genom att försiktigt putta henne i baken med ena foten, samtidigt som du ler menade mot de sittande resenärerna som tittar roat på er. Fortsätt så tills ni nått sätena längst bak och var hela tiden beredd på att stoppa hunden från att äta något från golvet. 3. Kliv av bussen och stressa iväg till tåget med hunden i släptåg. Var beredd på att montera henne från minst tre hörn och stolpar som hon anser ska granskas i detalj innan ni kan röra er vidare. 4. Kliv på tåget och mota hunden, som vid det här laget har klistrat fast nosen mot det ytterst spännande golvet, mot en passande plats. Sätt dig ned och krångla en stund med både armar och ben för att lyckas få hunden dit du vill under tiden som den febrilt letar efter något ätbart under era stolar. Övertala hunden att det är platsen vid dina fötter som den får tillgodo – Inte hela tåget. 5. Stålsätt dig och spendera resan till att komma fram till hur det är lämpligast att hantera hundens ständiga gnällande, som trots dina försök bara blir värre ju längre tiden fortlöper. Försök agera som om du inte lägger märke till alla andra resande som ömsom tittar på dig upprört och på hunden med ett stort medlidande. Var dessutom ständigt beredd på att fortsätta övertala hunden att stanna kvar på sin plats och att det inte är lämpligt att åla sig ut i gången, hur mycket bekvämare det än är att ligga där. 6. Lägg märke till att det bara är en station kvar och känn hur huvudvärken som har byggts upp under resans gång genast känns betydligt lättare. Lägg i samma stund märke till att hunden har somnat vid dina fötter. 7. Väck hunden som glatt rusar av tåget och genast fastnar vid första bästa vägg eller stolpe. Gör ditt bästa för att promenera mot erat mål i normal takt medans hunden envist ser till att få transportsträckan till en söndagspromenad. 8. Släpa iväg hunden från den sjuttioelfte spännande fläcken och notera hur du börjar bli öm i armen av den ständigt upprepade övningen, samtidigt som du ökar på takten tills du nästan springer för att inte riskera att avbryta hundens tempo – som trots allt är förhållandevis högt fram tills att ni når nästa stolpe. 9. Påminn dig själv om att inte göra om resan allt för snart igen.   En typisk resa med Lycka: 1. Gå ned till bussen med samma tidsmarginal som du brukar ha när du går ensam. Behöver hunden rastas så låt henne gå lös eftersom hon då kan sköta det på egen hand i skogen och springa ikapp dig så fort hon är färdig. 2. Kliv på bussen tillsammans med hunden och rör er mot något säte längre bak i bussen. Be henne sitta ned om det är mycket folk för att förhindra att hon, genom sina flirtiga blickar och glada svans, får samtliga inom räckhåll att hälsa på henne innan du själv har hunnit blinka. 3. Kliv av bussen och gå till tåget, där hunden själv letar upp en passande ledig plats för er liksom om den vore en målsökande misil. Sätt dig ned och klappa om hunden – som vid det här laget med största sannolikhet redan har sett till att placera sig vid dina fötter, där hon ligger resten av resan och kastar nyfikna blickar på de andra passagerarna. Läs en tidning eller en bra bok medans tiden flyger iväg. 4. Kliv av tåget och promenera i normal takt, med hunden strax framför dig, mot erat mål. Andas in den friska luften och njut av vädret, samtidigt som du ler kärleksfullt mot hunden som lyckats nosa upp en borttappad vante under promenadens gång som hon absolut ska kånka med sig. 5. Påminn sig själv om att ni borde göra det här oftare.   Note to self: Variation är bra?

Written by: Natalie R At: 15.15

En favorit

Nog för att det är ett bra tag kvar ännu, men det är onekligen rätt mysigt att drömma och planera inför det kommande bröllopet. Inte minst när det finns klänningar som denna att vila ögonen på… Yummy!

Written by: Natalie R At: 02.23

Opererad

Det är nu över ett och ett halvt dygn sedan som Lycka låg på operationsbordet hos Roslagstulls Djurklinik och mer än tjugofyra timmar sedan som vi fick ta hem våran lurviga raring med ett snitt på magen. Det är tid nog för en tidigare så hemskt nervös matte att ha andats ut ordentligt och tid nog för en nyopererad hund att krya på sig så pass, att den regelrätta glädjen kan börja uppfattas som ett problem. Ostbåge-dans, spring i trappen, morgongymnastik och knähundsfasoner är kanske inte det mest önskvärda hos en jycke med massor av stygn både in och utvändigt – men det har damen inte riktigt förstått ännu. Operationen gick i alla fall bra och precis som tidigare gånger så lyckades narkosen i princip inte knäcka lilla lurv ens för ett par timmar efteråt. Hon har varit stadig på benen och klar i blicken allt sedan hon satte sin tass utanför kliniken igår och hade det inte varit för att det märks att hon allra helst vill ligga ned så skulle det antagligen ha varit svårt att förstå hur ont hon faktiskt lär ha just nu. Igår gnällde hon visserligen lite och ville inte äta något, men om jag inte minns fel så var smärtan ändå betydligt mer påtaglig hos Saga när hon kastrerades förra året. Då plågades jag verkligen av att se henne efter operationen, hon var så ynklig så, men med Lycka är det inget större problem. Hon klarar av det här.

För övrigt så var jag inte med då Lycka fick ta sina första steg i verkligheten som kastrerad tik utan husse hämtade henne med hjälp av min pappa och hans bil, vilket också gjorde att jag fick nöja mig med att höra hur allt hade gått i andrahand via Marcus och de papper som han hade fått med sig från veterinären. Det i sig hade väl egentligen inte varit några problem alls, tvärtom så var det bara bra att vi inte var fler som en kärlekstörstande och nyopererad Lycka kunde kasta sig över i väntrummet, om det nu inte vore för att jag självklart läste informationen med en hönsmattes blick och inte hade någon att ställa mina följdfrågor till. Text som "Livmoderslemhinnan var förtjockad och inflammerad på grund av cystor på äggstockarna" låter onekligen ytterst oroande om man inte vet vad det egentligen betyder Tack och lov så går ju det mesta att reda ut väldigt snabbt med hjälp av google nu för tiden så det tog därför inte vidare lång tid innan jag kunde andas ut igen. På birddog.nu kan man närmare bestämt läsa:  "Livmoderinflammation börjar som en hormonell rubbning där oftast en eller flera blåsor (cystor) på äggstockarna producerar för mycket hormon. Normalt skall det föreligga ett balanserat cykliskt förlopp mellan brunsthormonet östradiol och dräktighetshormonet progesteron men på grund av cystorna ändras den hormonella balansen och livmoderväggen börjar växa till i i grovlek. Också i livmoderväggen uppstår då cystiska bildningar vilket ger ett förstadium till livmoderinflammation som kallas för cystisk endometriehyperplasi." – Vilket ju går hand i hand med att sköterskan faktiskt hade sagt att inflammationen och cystorna inte var något att oroa sig över nu efter att kastreringen är gjord. Problem solved. Lycka bör med andra ord vara helt frisk igen och om en månad eller så kommer allt förhoppningsvis vara som vanligt igen. Fram till dess är det dock vila och koppelpromenader som gäller, vilket somsagt lär bli en riktig pärs att förklara för lilla lurv. Hon anser förstås att hon redan är fit for fight, minus tratten vill säga. Precis som alltid.

Written by: Natalie R At: 01.29