Gräsligt

Ibland kommer uttrycket "man tager vad man haver" skrämmande väl till användning, som igår då Saga lyckades hitta gamla kycklingrester i en buske när Marcus var snäll och tog med henne för att möta mig vid tåget. Att olyckan skedde kan man knappast klandra hussen för, eller Saga heller för den delen (hon är ju trots allt inte mer än en hund), eftersom det var under tiden som långöra satt i diket och gjorde nummer två som hon råkade få nos på skrovet. Husse stod med andra ord i godan ro och filosoferade om helt annat när han väcktes till liv av det krasande ljudet som uppstod då Saga högg in på benen. Snabbt var han över henne dessutom för att tappert försöka pilla ur alla bitar ur munnen på henne, men man kan ju förstås anta att lite hann slinka ned ändå.  Nu är ju inte tillagade kycklingben något som en hund ska få i sig som ni säkert vet och vid tillfällen likt detta ska man såklart vara förutseende och ha en burk med sparris ståendes i kylskåpet för säkerhets skull. Det hade dock inte vi och klockan var närmare halv tolv på kvällen – Så vad gör man? Anledningen till att just sparris ska vara så bra när en hund har satt i sig något vasst sägs ju vara för att fibertrådarna lindar sig runt det vassa och hjälper till när det ska ut ur kroppen igen. Det bästa jag kunde komma på för att ersätta detta var därför helt vanligt ängsgräs. I varje fall så har jag fått erfara tidigare att det brukar passera relativt intakt , vilket ju gör att själva rastningen av hundarna tar dubbelt så lång tid när "trådarna" ska ut, och det borde ju ge lite samma effekt kan man tycka. Saga mumsade i alla fall glatt i sig gräset som jag räckte fram till henne och fortsatte sedan själv i diket så länge vi vågade tillåta henne äta. Vi ville ju trots allt inte riskera att hon skulle spy upp de eventuella benbitarna. Om det fungerade som det var tänkt vet jag inte men Saga mår fint så allt verkar ha gått bra. Och somsagt – Man tager vad man haver…

Written by: Natalie R   At: 22.54