En lektion i öron

En basset hound ska enligt raskompendiumet alltid ge ett första intryck av tyngd, massa och längd. Mängden hud och de långa öronen är också sådant som man genast bör lägga märke till, vilket sällan brukar vara ett problem. Rasen drar onekligen till sig uppmärksamhet och många som hälsar på Saga kan bara inte låta bli att ta på hennes öron för att känna hur de där stora skinnflikarna egentligen känns. De väger dem i handen för att få en känsla av dess tyngd, drar dem mellan fingrarna för att imponerat konstatera hur tunna de är och klappar längs dem för att njutningsfullt uppleva känslan av siden mot handen. På sätt och vis är också bassetens öron ett kapitel för sig.  Det är inte sällan som jag hör människor hänvisa till basset hounden på ett eller annat vis när överdrifter hos hundar kommer på tal. De långa öronen är självklart bara en av många detaljer som man brukar ta upp men vad få känner till, är att de faktiskt har en funktion (som inte alls har med hörseln att göra i överhuvudtaget). Liksom hos blodhunden, vilket ursprungligen lär vara hundvärldens mest utpräglade och skickligaste spårhund, så är tanken att öronen ska komma till hjälp under spårarbetet. Tack vare dessa så river hunden nämligen upp doftpartiklarna från marken och "stänger in" dem vid nosen. Allt för att kunna utföra sitt arbete så bra som möjligt. De långa öronen är med andra ord inget nytt påfund utan studerar man äldre bilder på rasen så kan man utan större ansträngning se att de (till skillnad från rasens massa, hudmängd och höjd) inte har förändrats nämnvärt med åren. Redan när rasen skapades så strävade man faktiskt efter ett huvud så likt blodhundens som möjligt och i rasstandarden så står det också att basset houndens öron väl ska nå förbi nosspetsen - vilket också regelbundet kontrolleras på utställningar genom en handrörelse likt den man kan se på bilden ovan. Saga klarar som synes testet med en mycket uppskattad marginal. Sen kan man självklart inte hymla med att öronen medför vissa problem. Öroninflammationer är vanligt hos rasen, liksom hos de flesta raser med lite längre hängande öronlappar, och nog händer det att tant långöra trampar på sina öron när hon nosar runt i jakt efter något spännande. Tack och lov så verkar de dock inte ha någon större känsel i sina öronlappar så det medför inte direkt någon smärta för dem om det nu är någon tröst. Detta är nog också ganska så passande de gånger andra hundar, särskilt valpar med sina sylvassa tänder, retsamt får för sig att grabba tag i de roliga kamptrasorna. Inte minst basset sinsemellan brukar göra så. Vad man inte heller kan komma undan är ju att öronen dessvärre släpas i precis allt. Vid matdags doppas de i fodret, ute på promenader så släpas de i det som andra hundar har lämnat efter sig och tuggas det på tuggben så är öronen inom räckhåll för att samla upp allt kladd. Kanske ska man också av den anledningen vara glad över att de många gånger doppas i vattenskålen och därmed får sig en tvätt några gånger om dagen, liksom golvet runt skålen.   Gosiga är de i alla fall och personligen så tycker jag ju inte att man kan komma ifrån att de klär en trefärgad tant rätt så bra. Jag menar – En basset utan sina karaktäristiska öron vore väl en syn…

Written by: Natalie R   At: 12.32