Valpen

Värmen har kommit med råge nu och igår spenderade jag och Lycka första riktiga sommardagen på Nacka BK där vi kikade på när Åsa med aussien Vazi och Sofia med kelpien Elsa tävlade i lydnadsklass ett. Det var ganska många  anmälda till tävlingen och ekipagen var därför uppdelade i två olika grupper som gick parallellt på planerna intill varandra. Många hundar var dock påverkade av värmen (en liten söt pinsher beslutade sig till exempel för att bre ut sig på sidan och sola under platsliggningen) och det var nog ytterst få som presterade som de brukar göra i vanliga fall skulle jag gissa. En tuff dag för lydnad helt enkelt. Själv så hade jag dock en väldigt bra dag. Lycka fick i samma veva både miljöträning, passivitetsträning samt möjlighet att öka på toleransen för värmen och jag fick både terapi för tävlingsnerverna samt notera vilka svårigheter som kan dyka upp på tävling. En tanke jag har är nämligen att skriva ned allt sådant på en lista och träna på det under kontrollerade former, för att på så vis minska risken för att hunden hamnar i ett läge den missförstår när det väl gäller eller att man själv kommer ur fokus. Jag inbillar mig att jag skulle känna mig mycker mer lugn om jag skulle anmäla mig till en tävling och känna att jag är väl förberedd vad som än händer. Sen att det är omöjligt att förutspå allt och att saker kan gå fel ändå är ju en annan femma, men det finns ju i alla fall ingen anledning till att inte minska den risken.   Roligaste under dagen måste för övrigt ha varit när jag stod strax intill planen och kikade på ett ekipage när Lycka plötsligt tröttnade på att bara titta på och fick ett busryck som antagligen går att sammanfatta rätt bra med att hon grävde i marken, kastade sig hit och dit i kopplet och tjöt gällt – allt inom loppet av ett par sekunder (därav anledningen till att passivitetsträning är en rätt bra sak för damen). Självklart är det inte helt schysst att stå så pass nära med en hund som har exploderat på det viset, och Lycka är inte helt lätt att lugna ned när hon väl har försatt sig i det läget, så jag var precis på väg att gå undan när en tjej intill hinner säga "Kan du kanske gå iväg en liten bit med valpen? Hon är ju så glad och söt men det stör de inne på plan" samtidigt som hon la huvudet på sned och log sådär som man gör när man ser en hundvalp. Behöver jag ens lägga till att jag avstod från att rätta henne angående Lyckas ålder?

Written by: Natalie R At: 13.45

Centralt och bra?

Bilder från Bergerträffen den 24:e maj.
Det har börjat talats om att få igång min gamla träningsgrupp igen. Inte helt och fullt samma som jag var med i förr visserligen, utan med en del människor och hundar som är nya för min del också. Det känns inspirerande och jag känner verkligen att jag är så himla sugen på att komma igång med lydnadsträningen ordentligt igen. På senaste tiden har det trots allt i huvudsak blivit träning utan några direkta mål och även om det är ett kul tidsfördriv så ger det inte i närheten av lika mycket i längden. Det blir inte samma utmaning när man har möjlighet att hoppa över allt som är tråkigt eller det minsta motigt. Efter att jag har insett att den bästa terapi jag kan utsätta mina tävlingsnerver för är att åka runt och titta på när andra tävlar, så ska jag nog också försöka att ta mig tiden till att göra det en del under sommaren. Förhoppningsvis kan det kanske till och med resultera i att jag vågar mig på någon start till sist – Det återstår att se. Att ta sig till de olika brukshundklubbarna är ju i alla fall inget problem skulle man kunna säga, om man nu väl sväljer och accepterar det faktum att det tar lite tid. För skojs skull så satt jag och kollade upp hur lång tid det tar för mig att åka kommunalt här från Västerhaninge till de olika klubbarna och via SL’s sökning kom jag fram till följande resetider, som ju är komiskt lika varandra:
Nynäshamn BK               Järfälla BK               Nacka BK               Stockholm Södra BK               Kista BK               Botkyrka BK               Solna/Sundbyberg BK               Vällingby BK               Värmdö BK               Tyresö BK               Lidingö BK               Mälarö BK               Danderyd/Täby BK               Waxholms BK               Österåkers BK	1 timma och 10 minuter 1 timma och 15 minuter 1 timma och 15 minuter 1 timma och 20 minuter 1 timma och 20 minuter 1 timma och 20 minuter 1 timma och 25 minuter 1 timma och 30 minuter 1 timma och 30 minuter 1 timma och 30 minuter 1 timma och 30 minuter 1 timma och 35 minuter 1 timma och 35 minuter 1 timma och 50 minuter 1 timma och 50 minuter
Allra snabbast tar jag mig till Haninge BK (ca 50 minuter), och då får jag promenera eftersom det inte finns några kommunala resvägar dit. Stockholm Södra BK tar det visserligen så lite som 45 minuter att ta sig till ibland, men då handlar det också om att pricka in någon enstaka sällsynt avgång. För övrigt är det i princip sak samma vart jag än åker – Tid tar det. Är det kanske det man syftar på när man säger att man bor centralt?
Written by: Natalie R At: 17.33

Påpälsad pipis

Möss blir sällan särskilt långlivade i det här hemmet. Då talar jag förstås inte om riktiga sådana, det har vi som tur var inte, utan om uppstoppade varianter för katter. Det är dock inte Tissla som brukar ta död på dem (i ärlighetens namn tycker hon att de är rätt trista) utan Saga som tycker att de är hemskt goda att snutta på. I bästa fall hittar man med andra ord en liten skrumpen pälsboll på golvet någonstans. Dyngsur av hundslem. I värsta fall hittar man bara kroppen av plast – i det närmaste perfekt flådd av en nöjd långöra. Pälsar är med andra ord mycket populärt enligt Saga, vilket antagligen bottnar i jakthundsgenerna hon bör ha gömda någonstans. Lycka är i alla fall inte i närheten av lika intresserad av sådant, även om hon också tycker att det är lite kul förstås, men i tant långöras ögon är det alldeles ljuvligt. Det är inte ens säkert att hon vill byta en bit päls mot en godbit, vilket också genast skvallrar om hur pass bra belöning en liten råtta kan vara. Är den dessutom närmare tjugo centimeter stor med pip så är lyckan gjord. Himmelriket för en basset-tant. Just denna variant hittade jag för övrigt idag i form av en nyckelring och jag kunde förstås inte låta bli att köpa med mig den hem. Efter lite modifiering så var ringen dessutom snabbt bortplockad och sedan var det bara att sätta den i tjänst. Visserligen for svansen av illa kvickt men mycket mer hade jag väl inte räknat med. Annars så höll den faktiskt träningspasset igenom utan några större problem och det faktum att den pep gjorde den förstås om möjligt ännu mer intressant i Sagas ögon. Inte ens favoritbollen, som annars sätts före precis alla existerande leksaker, klarade av den konkurrensen.   Tyvärr får man väl dock klassa den här typen av leksak som en förbrukningsvara men eftersom jag har möjlighet att köpa tolv stycken för strax under hundralappen så ska jag nog ändå överväga om det inte kan vara värt att köpa hem ett litet lager. Det är det nästan värt bara för att se Sagas lyriska blick. Dessutom är det kanske rätt billigt om man tänker på att det säkert kan råda bot på hennes dåliga hörsel…

Written by: Natalie R At: 23.22

Goda grannar

Bilden är tyvärr inget vidare men man ser i alla fall klart och tydligt det klätterträd som hussen kånkade upp från grannen under igår och installerade i vårat vardagsrum -  till Tisslas stora belåtenhet. Alldeles gratis fick vi pärlan dessutom eftersom kattmatten under oss ändå hade tänkt att slänga båda delarna annars nu när hon hade köpt ett nytt set till sina katter och ville bli av med det gamla. Lite småslitet är det ju också på så sätt att sisalrepet har lossnat på något ställe, men det går nog snabbt att fixa till med en häftpistol eller lite lim. I övrigt passade det ju i varje fall alldeles utmärkt med färgen till vårat vardagsrumsgolv så frågar du mig så kunde det ju ha varit betydligt värre (länge leve enfärgade klösmöbler!). Hur som helst så är Tissla upp över öronen förälskad i sin nya lilla borg och som vanligt så är hon en mycket tacksam kisse att skaffa nya prylar till. På knappt ett dygn har hon redan hunnit visa att klätterträdet är en stor favorit och jag skulle gissa på att det är här för att stanna, i alla fall tills det slitits ut totalt och måste ersättas med något nytt. Nu när hon har fått smak på livets goda så är det nämligen något som säger mig att den lilla populära klösbrädan hon hade sedan tidigare, inte kommer vara fullt lika rolig i framtiden…

Written by: Natalie R At: 00.02

Bergerträff

Som få lär ha undgått så har jag haft lite bloggtorka på sistone, men jag har faktiskt tänkt att ta mig i kragen nu med hopp om att komma tillbaks till forna glansdagars antal inlägg så småningom. Om jag så ska behöva brotta bort herrn i huset från datorn (som han på senaste tiden har sett till att sno varje ledig sekund för diverse olika spel). Problemet ligger ju trots allt inte i att jag skulle sakna ämnen att skriva om, utan det är nog snarare tidsbrist jag får skylla på. Hur som helst - vi har inte blivit med valp, vilket kanske annars kan vara det första man tror om man ser till bilderna ovan, utan jag har helt enkelt varit iväg med Jessi på berger des pyrénées rasspecial och kikat lite. Närmare bestämt så var det lydnad och agilitytävlingar på Botkyrka BK för rasen igår och det var väl just det som vi fann som mest intressant att se på. För mig som inte sett rasen tidigare mer än någon gång när de susat förbi i vimlet på en utställning så blev det väl kanske särskilt intressant eftersom det snart visade sig att min bild av rasen inte helt stämde överrens med verkligheten. Till exempel hade jag fått för mig att de har lätt för att ta till skall men när vi kom till klubben var det alldeles knäpptyst trots alla hundar där. Inte ens vid agilityn verkade det vara särskilt vanligt förekommande och det var bara någon enstaka hund som körde banan igenom skällandes som en tok. De andra körde mest på enstaka skall á la "Mäh! Är du dum eller, matte!!?" när handlingen inte föll i smaken.   För övrigt såg jag en och en annan "kändis" på plats, även om jag var tråkig och inte gick fram och sa hej till en enda. Både Fanny med Zac och Ylva med Urax fanns i alla fall där, samt Ann-Sofie då som var tävlingsledare i lydnaden. Jag räknar dock med att ingen av dem la märke till min närvaro med tanke på att jag varken hade med mig Saga eller Lycka den här gången. Utan hund så blir man liksom rätt anonym i hundkretsar, vilket kanske var tur med tanke på att jag brände mig och intog färgen av en kräfta innan dagen var slut. Tydligen ska man inte lita till SMHI’s varningar för regn!

Written by: Natalie R At: 00.20

Överbevisad

I de fall jag minns och klockan inte springer ifrån mig så brukar jag försöka kika på TV4+’s hundkväll som är mellan 20.00-21.30 på måndagar. Inte så mycket då för att jag sympatiserar med de metoder som vi vanligtvis får se där, utan för att jag ändå tycker att det är rätt intressant att se hur olika personer tränar och tänker hund. Reflekterar man bara över vad man ser kan man se på vad som helst och bara bli klokare, som någon en gång sa. Hur som helst så satt jag därför och kikade på dagens avsnitt av Hundcoachen när jag kom på mig själv med att fånle stort och skratta för mig själv. Busiga borzoien Zandor (Ca Frosco Cinnamon) fångade snabbt mitt intresse och hjärta – Vilken otroligt charmig hund!   Då ska det dessutom tilläggas att det är ord som kommer från en person som tidigare knappt har velat titta åt en borzoi, än mindre lovorda dem. Faktum är att det nog till och med lär ha varit en av de hundraser som jag har nämnt på "Raser jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha"-listor med både det snipiga utseendet och den bedövade mentaliteten som motivering. Kort sagt för att det inte har varit något för mig. Men, det finns då ljuvliga individer av allt.

Written by: Natalie R At: 22.48

Ja tack

"Designern Bjørg Nordli-Mathisen går inte den enkla vägen. Bjørgs smycken kan ta upp till dagar att skapa. Stenarna är slipade för hand och alla silverelement är handgjorda. Alla smycken är tillverkade i något av materielen silver (Sterling 925), guld (guldpläterat med 3 micron 18 karat) eller med naturliga och vackra stenar från världens alla hörn. Alla material har valts ut med stor omsorg. Stenarnas naturliga färger och former gör varje smycke unikt och levande."   Får man önska sig vad man vill ha i sin morgongåva? I sådana fall säger jag hemskt gärna ja tack till ett smycke från norska Bjørg. Exakt vilket är nästan obetydligt i förhållande till hur mycket snyggt man kan finna i deras ljuvliga kollektioner av skönhet. Både halsband, armband, ringar och örhängen skulle säkert sitta fint på mig – Eller på vem som helst egentligen. Vackert är bara förnamnet!

Written by: Natalie R At: 18.59

Hanging on

423 nya inlägg. Exakt så många inlägg har sammanlagt blivit skrivna på de bloggar jag följer via Bloglovin sedan jag tog mig tiden att titta till bloggvärlden sist. Uppenbarligen flyter den på lika bra utan mitt deltagande med tanke på att jag har skrivit ganska exakt 423 gånger färre inlägg här i min egen blogg under samma tid. Det känns tryggt att veta. Anledningen till min tystnad har för övrigt inte varit något annat än att jag har varit i behov av en paus från datorn. När datorn plötsligt är förknippad med det arbete man behöver göra där är den helt enkelt inte alls lika lockande som som i vanliga fall. En nyttig lärdom med tanke på att jag tenderar till att sitta här alldeles för mycket i vanliga fall (och var helt säker på att jag aldrig någonsin skulle välja bort datorn frivilligt ens för en dag). Sen kan visserligen den härliga serien How I Met Your Mother ha ett litet finger med i spelet också eftersom jag och Marcus har fått för oss att kika igenom den från start. På datorn.    Förresten har jag sett till att inhandla årets flaska med Shy Feeder-B nu och förhoppningsvis kommer det att hjälpa till att hålla fästingarna borta i sommar. Första fästingen skymtades nämligen krypandes på Lyckas nos redan nu i helgen och jag var inte en smula mer barmhärtig för att det råkade vara en liten svart hane, som ju inte suger blod, utan han fick ta sig en sista dans på spisplattan precis som alla andra spindeldjur av hans släkte som jag stöter på. Därmed har även luskammen plockats fram eftersom det är ett giftfritt vapen som jag har förlitat mig till nu under flera år med gott resultat. Visserligen är det inte lika simpelt att kamma igenom hunden efter varje skogspromenad som att sätta på ett halsband eller några droppar vätska i nacken, det ska erkännas – Men istället behöver jag inte oroa mig det minsta för några tråkiga biverkningar. Sådant känns skönt när man är en hönsmatte!

Written by: Natalie R At: 20.58

Komplement

Gammal och grå – men glad ändå kanske är vad jag borde ha skrivit i gårdagens rubrik istället. När jag läser inlägget så här i efterhand, med något mer vakna ögon, så inser jag ju nämligen att det blev en smula onyanserat eftersom jag i överlag tenderar att vara lite dålig på att skriva om Saga här i bloggen. Av den anledningen kan man kanske också få intrycket av att hon är gaggig som få. Så är alltså inte fallet.  Visserligen så var förstås allt jag skrev alldeles sant men vad som också hör till saken är att Saga i stort sett är lika pigg och glad idag som hon var för nio år sedan. Hon sover en hel del och har kanske inte samma ork som förr när hon kunde springa non-stop i flera mil tillsammans med både huskys och greyhounds, men när hon är vaken så är det med råge. Hon busar fortfarande med sin favoritboll minst en gång om dagen (Och idag hörde jag henne yttra grova svordomar i form av både morr och skall när den fulingen hade rymt in under sängen mitt under ett pågående tokrejs, så att jag tvingades lägga mig på mage bland hundhåret och fiska ut den gamla runda för att få tanten nöjd igen) och hon rullar sig på marken i princip under varje promenad. Gärna med en pinne i munnen eller som avslut på ett litet busryck. Dessutom så orkar hon fortfarande med att springa, springa, springa varje gång vi är på väg in efter en promenad som hon tycker har varit för kort. Då spelar det ingen roll om vi har varit ute i fem minuter eller fem timmar utan hon kastar sig ändå med sina sista krafter fram och tillbaks i kopplet som om hon vore fullständigt tokig. Allra helst ska man springa ömsom till vänster och ömsom till höger så att axeln nästan slits ur led på stackaren som håller i kopplet och inte kan låta bli att skratta åt synen av den skrynkliga kanonkulan istället för att be henne att sluta. De bakåtstrukna öronen, den galna blicken, den nedåtskjutna rumpan som resulterar av att bakbenen nästan springer fortfare än hunden själv – Allt det där som varje hundägare säkert känner till. Men på basset-vis.   Så Saga är fortfarande den gamla charmiga tant som hon alltid har varit, eller i varje fall har varit sedan Lycka flyttade hit och automatiskt skänkte henne det smeknamnet. Kanske är hon lite mer inne i sin egen värld nu för tiden, men det är knappast något nytt det heller för en hund med medfödd förmåga för att stänga ut precis allt när andan faller på (eller snarare; när nosen kopplas in). Ibland är det säkert rätt bekvämt att bara skita i att lyssna eller få godiset på marken utpekat av en snäll människa med lite för mycket medlidande. Det är ju trots allt sådant man kan komma undan med som gammal om man bara är smart nog att utnyttja det. Och Sagas intelligens när det kommer till den biten, har jag fortfarande ingen som helst anledning att ifrågasätta…

Written by: Natalie R At: 21.13

Gammal & grå

Det är svårt att tänka sig, men en gång i tiden var det ljust bruna på Sagas kinder lika mörkt rödbrunt som fläckarna under hennes haka. Jag kan dock inte sticka under stol med att jag gillar det gråa. Jag tycker att det är jättevackert och visar på den världsvana en gammal långöra ändå besitter. Som om de väl förvärvade hårstråna vore bevis för alla de år hon envist har kämpat för att njuta på hundvis i en människovärld. För övrigt så börjar det verkligen märkas mer och mer att Saga är gammal – Eller så är det bara jag som har blivit mer uppmärksam på de gånger då hjärnan inte riktigt verkar hänga med/synen inte fungerar som förr sedan jag läste om vanliga krämpor hos gamla hundar. Idag när jag kom hem efter jobbet så sprang hon till exempel ut i köket istället för att hälsa på mig, och när jag ställde mig i dörröppningen och hojtade på henne med glad röst så tänkte hon först komma till mig men stannade sedan halvvägs när hon kände att det luktade gott från diskbänken. Där stod hon sedan och nosade en kort stund innan hon plötsligt väljer att hoppa upp mot diskbänken rakt framför ögonen på mig. Hon som knappt brukar hoppa upp där alls längre! Och hon blev förstås jättechockad när jag röt på henne. Igår var hon dessutom lite märklig vid läggdags igen. När jag kröp ned i sängen och hade henne liggandes vid fötterna så kände jag nämligen hur hon plötsligt ryckte till och gick från halvsovande till att vara på helspänn på bara någon sekund. Det i sig är väl inte så himla märkligt förstås, om det nu inte vore för att hon gjorde det tre gånger på raken. När det var knäpptyst och alla levande i hemmet låg samlade i sängen. Trots det stirrade hon med andra ord ut i ingenting i flera minuter innan hon väl slappnade av igen.   Sen att tanten lyckades "låsa" sig på en kulle idag när en ruggig hund gick förbi bakom ryggen på henne (doften sa allt, ögonen mindre?) och inte märkte att vi hade mött upp husse förrens flera minuter efteråt har jag lovat att hålla tyst om. Sådant är ju lite pinsamt som ni förstår.

Written by: Natalie R At: 00.22

En välkommen måndag

Som jag nämnde tidigare har min förra chef bett mig om att hjälpa till några veckor med att fota nya varor och idag har jag och Lycka därför gått tillbaks till gamla goda vanor. Trots att jag var trött som få när jag kom hem i eftermiddags, liksom lilla lurv som var vaken större delen av dagen på jobbet för att hålla koll på allt, så känns det alldeles underbart. Det var uppriktigt skönt att kliva upp i morse och skutta in i duschen. Att sitta på tåget med Lycka vid mina fötter var inget annat än ren njutning. Att stå i studion och svettas bland alla lampor var ovanligt trevligt. Enda sorgliga är väl just att veta att det bara är tillfälligt och det ligger förstås lite som en dimma över glädjen. Men glad är jag. Vad som mer var roligt var att se hur fint Lyckas tågvana satt i. Nu har vi ju inte spenderat två timmar om dagen på ett tåg på ett bra tag men hon skötte sig precis lika bra som alltid. Visserligen kan jag väl inte heller påstå att det är något fel på den damens minne som borde ha satt käppar i hjulet för hon kom ihåg precis var någonstans i slakthusområdet som det brukade sitta hundar och skälla på henne förut. Ingen av dem var där idag förstås – Men hennes skeptiska blickar mot de tidigare hundägda kajarna talade sitt tydliga språk. Hon är ju lite för timid för att trivas med att inkräkta på andras territorium.   Imorgon hoppas jag på att ha kommit i takt igen. Förhoppningsvis hinner jag med lite mer och bättre bloggande då!

Written by: Natalie R At: 00.32

Flickr Favs

1. take-me-out  2. beachgirls  3. a hound o’ grey  4. einstein  5. The Wildbunch beg for more  6. Begging  7. Curious pup  8. Scnauzer weather, in b/w  9. cannon beach dogs  10. Aaaannnnddiiiiieeeee!  11. Its a Bokeh party… & your invited!!!  12. Vouge Magazine Glamour shot…   Jag fortsätter som synes envist att posta bilder för inspiration och hoppas förstås att det är fler än jag som uppskattar det. Själv tycker jag i alla fall att det är ett jättebra sätt att få nya idéer och hjälp till att tänka utanför de gamla invanda ramarna, och jag har redan beslutat mig för att ta en egen variant av i alla fall en av fotona ovan. Exakt vilken av dem lär väl komma fram så småningom. Om jag får till något bra vill säga.

Written by: Natalie R At: 17.14

Kortfattat

Äsch. Klockan är mycket och trött som jag är så slant jag på knappen och lyckades därmed radera allt jag hade skrivit ihop. Visserligen var det inget där som var vidare viktigt så därför nöjer jag mig med att sammanfatta det hela med att säga att vi har haft en trevlig valborg med ett trevligt väder, liksom att vi har haft en trevlig första maj. Dessutom konstaterade jag att filmen Twilight är väldigt bra.    Nu: Sängen!

Written by: Natalie R At: 02.03

Vi önskar Er en…

Written by: Natalie R At: 17.34

Dödssynd; Girighet

Eftersom det här är min blogg, mina tankar och mina bokstäver så tänker jag vara ärlig och tala om vad jag egentligen tyckte om att det var Lyckas födelsedag igår. Vad jag egentligen kände. Faktum är nämligen att jag inte alls upplevde det vidare lockande att fira att min lilla lurv har blivit ett år äldre eftersom det enbart påminner mig om hur snabbt tiden går, och enda anledningen till att jag ville uppmärksamma det nog för att senare köpa en present är egentligen för att det är ett rätt bra skäl till att handla. Och handla tycker jag om. Att Lycka fyller hela fem år plockar dock fram girigheten inom mig på fler plan än så – för jag vill ha så mycket mer. Mer tid tillsammans. När jag känner så här hjälper det inte heller att påminna mig själv om att Lycka faktiskt kan leva dubbelt så länge till, och mer ändå om man bara har lite tur, eftersom inte ens det skulle vara nog. Med det konstaterandet blir dessutom tanken på att det kan bli så mycket mindre plötsligt ännu mer skrämmande och att en bernerägare en gång sa till mig; "Fem år kan man räkna med, resten är bara plus", sitter liksom som fastetsat i mitt minne. Även om det inte skrämde mig så mycket just då så känns det nämligen annorlunda idag. Då var Lycka inte mer än knappt tre och fem år verkade så avlägset. Nu är vi plötsligt där. De enda orden som lugnar mig i lägen som dessa är nog därför de som jag läste i samband med att en annan persons hund hade gått bort. Det spelar ingen roll hur länge vi har dem hos oss – Det är alltid för lite. Med det i tankarna kan jag på något vis förlika mig med situationen och acceptera läget, för det är ju trots allt just så det är. Det är priset vi får betala för att ha dessa underbara kamrater i vårat liv och därför kan man inte göra så mycket mer än att ta tillvara på den tid man får. Njuta av det som faktiskt bjuds.   Och med ens känns den där födelsedagen inte så dum ändå. Det är ju inte var dag man fyller fem år.

Written by: Natalie R At: 02.36